Svensk arbetarlitteratur
Länge ansågs att litteraturen skulle vara högt stående enligt klassiska ideal. Men i arbetarklassen växte efterfrågan på socialrealistiska skildringar. Efter 1900 dök de första proletärförfattarna upp i Sverige.
Arbetarlitteratur är ett vanskligt begrepp. Det kan begränsa en författare och placera honom eller henne i en fåra som hon inte vill tillhöra. Ungefär som med ordet invandrarlitteratur.
Socialrealistiska skildringar
Det vore löjligt att tolka ett författarskap helt utifrån klassbakgrund. Likväl kan det vara givande att använda termen. Det som traditionellt brukar avses med arbetarlitteratur är vanligtvis böcker av författare, ofta "självlärda", som kommer från arbetarklassen och skriver om sina erfarenheter på ett socialrealistiskt sätt.
I många fall tycks arbetarlitteratur vara en fråga om autenticitet. Frågan är om man trovärdigt kan gestalta en arbetares erfarenheter utan att ha upplevt dem själv.
Influenser i Sverige
Först efter sekelskiftet 1900 började det talas om arbetarförfattare – eller proletärförfattare – i Sverige. Dessförinnan hade visserligen namn som
Carl Jonas Love Almqvist,
Sophie von Knorring,
August Blanche
och
August Strindberg
skildrat arbetarmiljöer. Ingen av dessa kom dock direkt ur arbetarklassen, även om Strindberg ville ge sken av det i sin uppväxtroman Tjänstekvinnans son.
Kort sagt var det ytterst få författare som kom ur arbetarklassen före år 1900. Men sedan började något hända.
Från internationellt håll kom influenserna främst från naturalismens detaljerade miljöskildringar. Författare som fransmannen
Émile Zola
ville skildra verkligheten med vetenskaplig noggrannhet och värjde inte heller för arbetarmiljöer.
I många kretsar var detta något svårsmält. Litteraturen skulle ju vara högstilad och romantisk, enligt klassiska ideal.
Det tidiga 1900-talets arbetarlitteratur
De första svenska författarna som trädde fram ur arbetarled var en skara poeter som diktade/agiterade politiskt för arbetarnas rättigheter. Främst bland dessa var den skandalomsusade anarkisten
Leon Larson.
I en recension av dennes diktsamling Hatets sånger (1906) myntade kritikern
Bengt Lidforss
begreppet "proletärskald". Under den tidigare hälften av 1900-talet kom proletärförfattare att vara en minst lika vanlig term som arbetarförfattare.
På 1910-talet började några mer episkt inriktade svenska proletärförfattare att uppträda. Pionjär var den jämtländske romanförfattaren
Gustaf Hedenvind-Eriksson, som 1910 debuterade med skogsarbetarnovellerna Ur en fallen skog.
Även
Martin Koch
var en stor inspirationskälla för senare svenska författare. Han kom från ett småborgerligt hem men visade stor förtrogenhet med kroppsarbetarnas villkor i brett anlagda epos som Arbetare och Guds vackra värld.
Andra på 1910-talet verksamma arbetarförfattare som förtjänar att nämnas är
Maria Sandel,
Karl Östman
och den senare så älskade poeten
Dan Andersson.
De stora namnen
På 1920-talet debuterade nästan alla de stora (manliga) proletärförfattarna:
Vilhelm Moberg,
Eyvind Johnson,
Harry Martinson,
Jan Fridegård
och
Ivar Lo-Johansson. Årtiondet efter kom många av deras viktigaste verk, självbiografiska romaner som Romanen om Olof (Johnson) Nässlorna blomma (Martinson), Lars Hård (Fridegård) och God natt jord (Lo-Johansson) - alla klassiker i svensk litteraturhistoria. Gemensamt för dessa romaner är att de skildrar fattiga uppväxtförhållanden och de blivande författarnas törst efter bildning.
En viktig roman från 1933 är
Moa Martinsons
debutbok Kvinnor och äppelträd, som skildrar två kvinnors uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter. Moa Martinson var den enda kvinnan bland 1930-talets framstående proletärförfattare och boken väckte stor uppmärksamhet genom sin sexuella frispråkighet.
Ett stort erkännande fick svensk arbetarlitteratur år 1974. Då belönades Eyvind Johnson och Harry Martinson för sin livsgärning med Nobelpriset i litteratur. Dessa båda författare gjorde under sina liv många utflykter från en realistisk stil till mer experimentella former. De visade (inte minst) att klassbakgrund inte behövde begränsa en författare till att skriva på ett visst sätt.
Statarna
I hög utsträckning var det statarförfattarna som bidrog till att statarsystemet avskaffades i Sverige.
Text: Örjan Westberg, Minabibliotek.se
Foto:
YlvaS, flickr.com
-
-
I mörkret ; och I fängelset
Undertitel: två berättelserSpråk:SvenskaPubliceringsår: 1905Klassifikation: Skönlitteratur översatt från slaviska och baltiska språkFinns som: -
Proletärnoveller 1
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1926Klassifikation: Skönlitteratur översatt från danskaFinns som: -
Proletärnoveller 2
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1926Klassifikation: Skönlitteratur översatt från danskaFinns som: -
-
Onda makter och goda
Undertitel: uppsatser i blandade ämnenSpråk:SvenskaPubliceringsår: 1909Klassifikation: Allmänna samlingsverkFinns som: -
Samhällets fiende
Undertitel: ur en ung arbetares utvecklingshistoriaSpråk:SvenskaPubliceringsår: 1909Klassifikation: Svensk skönlitteraturFinns som: -
Familjen Vinge
Undertitel: en bok om verkstadsgossar och fabriksflickorSpråk:SvenskaPubliceringsår: 1913Klassifikation: Svensk skönlitteraturFinns som: -
Romanen om Olof
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1986Klassifikation: Svensk skönlitteraturFinns som: -
Nässlorna blomma
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1984Klassifikation: Svensk skönlitteraturFinns som: -
-
-
Kvinnor och äppelträd
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1987Klassifikation: Svensk skönlitteraturFinns som: -