När jag flåsar mig upp för de branta alpvägarna så möts jag titt som tätt av skyltar som visar "Varning för kor". Jag ser inte en enda ko under min vecka i alperna, men att de existerar markeras av fyllda mjölkkrukor som är grupperade längs vägkanterna. Jag andas in den höga klara luften, solen skiner och landskapet är nästan löjligt vackert.

I resväskan har några böcker fått samsas med raggsockor och långkalsonger. Jag älskar att läsa om äventyrare av olika slag. Själv är jag mycket försiktig av mig och vill helst att alla underlag jag går, springer och åker skidor på ska vara plana.

På min väg upp till bergsrestaurangen och lunch med min slalomåkande familj så känner jag av den tunnare luften på 2000 meters höjd och blir mer och mer andfådd. Om jag berättat för författaren och bergsklättraren Jon Krakauer om mina känningar av andnöd på 2000 meters höjd hade jag nog fått en fnysning till svar.

I boken Tunn luft berättar han om sin väg upp till Mount Everest topp i 10 maj 1996. När han äntligen når toppen så är han så slut av syrebrist att han har svårt att känna något glädjerus. När han är på väg ner från berget så utbryter ett våldsamt oväder ut och många klättrare överraskas av stormen högt uppe på berget.

Den dagen blir den svartaste dagen i Mount Everests historia då nio klättrare från fyra olika expeditioner omkommer.

Min bild av att bestiga berg är en stillsam kontemplativ vandring. När jag läser Krakauers bok så förstår jag att det inte är fallet när det gäller att bestiga "världens tak" Mount Everest, 8 848 meter över havet. De kommersiella expeditionerna är många och det i sin tur innebär väntan i trånga passager och trängsel i de olika baslägren.