Allt började egentligen med svärsonen som skrev en B-uppsats i litteraturvetenskap om Sara Lidmans bok Hjortronlandet. ("Där du är skall centrum" vara av Erik Jonsson). "Läs boken först!" var hans budskap när jag fick uppsatsen i händerna.

En omläsning av en bok jag också varmt rekommenderar. Fyra familjer, av alla kallade "Öarna", som lever i utanförskap och fattigdom. De är kronotorpare utan egen mark, en underklass i bondesamhället. Boken hålls också samman av tre starka kvinnoporträtt. Efter den genomläsningen föddes mitt beslut att ta Jernbanan i besittning.

Jag kommer själv från en släkt i norra Västerbotten som stretat sig fram i hundratals år. Generationer av människoöden som finns bevarade i en tjock röd bok hemma i bokhyllan. Den handlar om barnadöd, svagår, rödsot, kronotorpare, indelta soldater, krig men också om dem som tagit ett generationskliv upp från fattigdom till egen gård, från bondeliv till borgarlivet i stan.

Min släkts kärna på mödernet finns i trakterna kring Burträsk. Västerbottens berättare P O Enquist, Torgny Lindgren, Anita Salomonsson, Sara Lidman med flera är viktiga för mig. De hjälper mig att stå i nuet med kunskap om min historia och mina rötter. Jag fogar dem till min mormors, min farmors och mina föräldrars berättelser och inte minst till mina egna minnen.

Jag har inte varit riktigt mogen att läsa Sara Lidmans böcker förrän nu. Läsningen har varit väldigt personlig. Kanske har det med åldern att göra. Det har blivit viktigt för mig att blicka tillbaka på min egen historia, och att läsa om människor och platser som jag geografiskt har anknytning till för mig på något sätt närmare min egen släkt och mina egna rötter.

Det har känts som en "hemkomst" att få vandra med bokens personer genom årtiondena på något märkligt sätt. Antagligen för att, precis som många goda berättelser, de är så i grunden universella. Själva livskampen. Kärleken. Födandet. Döden.

Jag älskar att läsa om människor över tid, när man får följa flera generationer och ta del av deras öden. Det är nog själva närheten som fängslat mig mest. Det är också därför språket är viktigt – jag känner närheten även i Sara Lidmans språk.

När jag nu läste hela Jernbanesviten blev böckerna plötsligt så lätta att läsa. Inga problem med dialekten, avhuggna meningar, gamla ord och bibelspråk. Nog är det så att man läser på olika sätt under olika perioder i livet.

Efter så många av Sara Lidmans böcker i rad förändrades också mitt eget språk ett tag, till omvärldens munterhet. Språket har ett eget liv i Sara Lidmans böcker. De är uttrycksfulla, målande och starka, ofta humoristiska. Kan slitet med spaden bättre uttryckas än att armarna är "skovlar som växa ut direkt från axlarna"?

Ordet är Didriks nyckel till makthavarna, men sin själ och sitt hjärta har han hos bygdens folk. Det är för deras framtid jernbanan skall byggas.

Sara Lidman skriver inspirerad av sin egen släkt. Med stor kärlek, värme och humor skriver hon om den unge Didrik från Lillvattnets socken, 21 år när första boken, Din tjänare hör, börjar. Uppkäftigt med röd "busaron" friar han så småningom till den unga Anna-Stava med en från Skjellet inköpt glaskaraffin som fästmansgåva.

Didrik vill få en järnväg dragen genom inlandet för att på så sätt få kontakt med det Schwärje som han känner sig stå utanför. Kampen för jernbanan blir den räls som böckerna sedan glider fram på, men stickspåren är många.

Kärleken finns i böckerna som ett underliggande tema. För Didrik riktas den tidigt till den blida och gudfruktiga Anna-Stava, men i den andra delen, Vredens barn, inträder Hagar i handlingen, vid Didriks och Anna-Stavas bröllop, där hon serverar. Detta möte kommer till minnes för Didrik när hon i tredje delen, Nabots sten, farligt doftande med vargmössa kommer till Månliden och blir den som ammar seriens senare huvudfigur, Didriks son Isak Mårten.

Annelie Bränström-Öhman, litteraturforskare och professor vid Umeå universitet, skildrar just kärlekstemat i alla sju böckerna. Hon skriver: "I hennes romansvit Jernbanan är kärleken facklan, stafettpinnen, som förs vidare från hand till hand, från sekel till sekel i Lillvattnet i norra Västerbotten." Boken är vackert och insiktsfullt skriven och väldigt intressant att läsa när man väl läst alla böckerna.

I böckerna beskrivs också den starka kärleken till hästen, så viktig för nybyggaren, dragdjur och kamrat. En förlorad häst sätter sina spår, som hos Spadar-Abdon vars häst dör stående och vars död han aldrig riktigt kommer över.

För Didrik heter arbetskamraten Häst'n. Inga förskönande namn utan artnamnet är det största. Rätt och slätt. Många är de hästar som går ner sig i Hästätarflarken och när den till slut dräneras vid utdikningen inför det stora jernbanebygget i bok fyra, Den underbare mannen, så blottar den en skalle som kommer att få betydelse för berättelsen.

Likt en Yorriks skalle ur Hamlet har den att berätta sina egna sanningar. Många är berättelserna om färder med hästar – handelsforor och skogskörningar och långa resor "oppåt marka".

Hästen är mannens. Mellan dem finns hemligheter och magi som lämnar kvinnorna utanför. Kvinnorna vet att handskas med kreaturen i lagårn, där är deras givna plats, så när Didriks syster skrämmer iväg en björn har hon överträtt en gräns. Det björnmötet får hon dras med hela livet.

Kungen och staten finns fjärran från det livslånga slitet i Schwärjes skogstrakter. Jag läser om människor som knogar med utdikning och skogsröjning, tjärdalar och små bondehushåll och att hålla ett hem fullt med ungar och gamla, pigor och drängar med livets nödtorft. Barnskrik och dödsrosslingar avlöser varandra i stugorna där kvinnorna regerar och fördelar till alla efter gårdens förmåga.

Fattigdomens uppfinningsrikedom är livsbejakande, som hos Nicke, träkonstnären som lever på undantag med maka och barn. Många är de människor Sara Lidman slagit in i sin litterära väv: Nabot med stenen, Isänkan, rallarbasen Goliat, den föräldralöse Könteln, Tallhedskungen Ludvig, Catarina mor.

Böcker är sällsynta. Bibeln är Boken. Det är svårt att tampas med överhetens språkbruk och avsikter. Hur lätt är det inte att bli avlurad skog och grus till järnbanebygget för bönder som knappt kan skriva? Vilka orkar, som Spadar-Abdon, gå till huvudstaden för att kräva rättvisa?

Didrik kämpar för sin bygds framtid men går själv ett, kan man tycka, orättfärdigt öde till mötes i Jernbanans femte bok Järnkronan. Med järnvägen kommer också rallarna, hororna, lycksökarna, med sitt för bönderna märkvärdiga leverne.

Omtanken om byborna till trots går Didrik mot sitt öde. Den bana han vill dra uppåt landet är den som fraktar honom nedåt – fjättrad men ändå som en kung reser han söderut.

Rönnogs väg genom livet är en gripande berättelse om kärlek och svartsjuka och om att välja livet oavsett hur hårt det är. I Oskuldens minut kommer så Rönnogs och Isak Mårtens barn att avsluta de sju böckerna om släkten från Månliden. Då är vi framme vid 1920-talet och en ny tid stundar med ett världskrig i ryggen och ett nytt lurande i framtiden.

Kvinnorna har fått rösträtt och Västerbottens inland har sin jernbana sedan många år, som slingrar sig likt en blänkande orm rätt in i det nyuppväckta skogs- och myrlandet. Men då är Didrik Mårtensson död sen länge.

Men Sara Lidmans böcker lever! Fyllda av humor och dramatik, mörker och ljus och med ett färgsprakande persongalleri är det en stor läsupplevelse. Det är också en viktig del av vår historia. "Lev!" har Sara handskrivit i mitt exemplar av Nabots sten. "Lev!" var en av hennes ofta upprepade uppmaningar.

Det finns en så oerhört stark passion inbäddad i hennes berättelse,r som suger tag i läsaren. Passionen till jernbanebygget, karaffinen, hästen, ja till och med hästkraniet, trästycket som Nicke formar med sina händer, till själva livet. Men Sara Lidman lyckas också förmedla den starka passionen mellan man och kvinna. Didriks längtan efter Hagar är så stark så texten vibrerar och då behövs inte ens den fysiska beröringen av hud. Sara Lidman förmedlar de ändå så starkt bara genom ett klänningstyg, en doft, en galen färd med häst norrut, där hon finns. Det är så fantastiskt skrivet så orden blir till bly i mig.

En tanke har slagit rot i mitt huvud. Borde inte Jernbanan vara en nog så fantastisk musikal att skriva för herrar Andersson och Ulveaeus? Vilhelm Moberg skrev om dem som lämnade landet under storsvagåren. Sara Lidman skrev om dem som stannade kvar.

Men 2023 satte Västerbottensteatern i samarbete med Östfronten upp musikteatern Jernbanan av Dag Thilander med musik av Per Wickström. En otroligt vacker och berörande föreställning. Jag är nöjd!