Varje vår är det likadant. Ett virus som legat vilande hela vintern slår plötsligt till. Det kan ske en dag på jobbet med vårvindar och takdropp utanför. Då är det bara att lyda.
Alltså: långkalsonger, varm tröja, sockar i stövlarna, termos med varm dryck, ostmacka, kikare. Och så fågelboken förstås!
Att hälsa våren välkommen på Degernässlätten har för mig, liksom för många andra umeåbor, blivit en vana. Att få luta sig mot en solvarm ladvägg med en yrvaken spyfluga i ena örat och sädgässens kacklande i det andra. Att inse att den långa infrysning vi kallar vinter äntligen håller på att ta slut, att det finns hopp om sol och värme!
Vad ser en skådare?
Kommer man i rätt tid, det vill säga inte för sent fram på våren, finns det mycket att upptäcka. Tranor, gäss, sångsvan förstås, men också vråk, stenfalk, tornfalk, ljungpipare, jorduggla, och mycket annat. Även så exklusiva gäster som pilgrimsfalk stannar ofta till här på slätten. Men den är förstås svårare att få se.
Själv har jag hållit på med fågelskådning i snart 30 år, fast i begränsad skala kan man lugnt säga. De femton senaste åren har jag inte lärt mig något nytt. Eller sett något nytt. Ändå är det samma fantastiska upplevelse varje vår.
Novis eller proffs?
Är du novis och vill lära dig mer, var då inte rädd för att ansluta dig till andra fågelskådare vid ladorna. De verkar ju kunna allt om fåglar. Då får du ofta lite tips om vad du ska titta på och vad det är du ser. Fågelskådare är i regel inga snikna typer som håller på sin kunskap, utan delar oftast glatt med sig av sina erfarenheter och sina obs:ar (jo, det kallas så).
Är du däremot den typen som gärna vill vara ifred med din upplevelse, och är helt nöjd bara du får höra lärkans drill och kanske lite till, då får du söka dig till någon icke upptagen lada. Där kan du, ifall behov uppstår, flitigt bläddra i fågelboken, titta i kikaren, bläddra lite till, för att sedan lite tveksamt kunna konstatera att du kanske har sett en stenfalk.
Osäkerheten spännande
Just osäkerheten tycker jag är något av det mest spännande med fågelskådningen. Och själv tillhör jag definitivt den senare typen av skådare, det vill säga den som i första hand söker avskildhet och som får treva sig fram till sina kunskaper.
Nackdelen är förstås att allting tar längre tid, att man lär sig långsammare. Gemenskapen vid "proffsladan" ger nog i och för sig en bättre lärmiljö (jodå, jag har gått kurs), men själva naturupplevelsen blir ofta lidande. Och för mig är den det viktigaste.
Två typer
Man kan grovt indela skådarna i två grupper. I den ena gruppen finns de som samlar på obs:ar (observationer) och kan fara land och rike runt för att få sin 187:e pinne.
I den andra gruppen finns de som liksom jag totalt struntar i antalet obs:ar, sitter lutad mot ladväggen, väntar, filosoferar lite, blundar mot solen. Tiden går, man njuter, och så helt plötsligt händer något; en plog sångsvan med brusande vingar går in för landning på helt nära håll, eller en sparvhök korsar himlen på hög höjd.
Ibland händer nästan ingenting. Men det gör inget, det ingår i förutsättningarna.
Fågelboken viktig
För att fågelskåda behöver du en bra fågelkikare, förstås. Gärna tubkikare på stativ, slätten är stor. Om du inte har tub, fråga snällt någon granne så får du säkert titta i hans eller hennes. Men framförallt behöver du en bra fågelbok.
Själv har jag länge använt Alla Europas fåglar i färg av Bertel Bruun, men den börjar bli lite överspelad nu. Den fälthandbok som de flesta nu anser vara den ultimata är Fågelguiden : Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält av bland andra Lars Svensson.
Fler bra böcker finns naturligtvis som Fåglar i Europa av Lars Jonsson eller Rovfåglar i Europa av Benny Génsböl. Ja, man kan botanisera en hel del i utbudet.
De främsta fågelkännarna
En klassiker är Fåglar i Sverige av Erik Rosenberg, som har bra beskrivande text, ofta väldigt personlig (sävsångaren sjunger rörligt och rörsångaren sjunger sävligt), och försök till transkription av fåglarnas läten (tjutt tjytt tjytt tjitt tjitt tjitt). Däremot saknar boken bra bilder. Erik Rosenberg räknas som fågelskådningens nestor här i Sverige.
Västerbottens fåglar, med text av Christer Olsson och fotografi av Jörgen Wiklund är en verkligt vederhäftig och ingående bok med fantastiska bilder. Christer och Jörgen hör ju till de allra främsta fågelkännarna i vårt land.
Om man vill lära in fåglarnas läten så finns det förstås bättre hjälpmedel nuförtiden än Rosenbergs bok. Lyssna på fågelskivor! Den bästa är Fågelsång: 197 nordiska arters läten, av Sten Wahlström. Fler behövs inte.
Varför så tidigt?
Så till den avgörande frågan: Varför måste alla fågelskådare upp så okristligt tidigt för att utöva sin hobby? Är det för att visa att de är ett slags bättre människor än andra?
Här får jag vederlägga en missuppfattning. Det är inte alls så. Fågelskåda kan man praktiskt taget alla dygnets timmar. En eftermiddag eller tidig kväll på Degernäsfälten då man har solen i ryggen (medljus) kan ge verkligt fina fina förutsättningar för en bra fågelskådning.
Medljus är oftast bättre än motljus, tänk på det. Och medvind också för den delen, då det ofta blåser en hel del på slätten.
Men tiden på morgonen har sin speciella tjusning. Solen klättrar över skogskammen, fågelsången kommer igång, naturen vaknar till en ny dag. Nog är det väl värt ett par timmars morgonsömn?
Text: Staffan Olofsson, Tegsbiblioteket
Tips!
På sajten Dagens fågel får du listor över de senaste fågelobservationerna. Ställ in Västerbotten och datum och jämför dina egna iakttagelser med andras.
Bilderna på denna sida är fotograferade av Jörgen Wiklund
