Nevermind fyller 20 år
Om jag ska välja ut ett album från mitt liv som ändrat världsordningen, så är det Nirvanas "Nevermind". Den ändrade allt. I dagarna är det 20 år sedan den släpptes.
Jag var 17 år och letade ständigt ny musik att göra till min. Jag ville helst ha elgitarrer och hårdare tag, men tyckte samtidigt att melodier och bra texter var viktiga ingredienser. Det var en knepig kombo att hitta i en liten frikyrkostad med begränsat skivutbud.
Slutsatsen blev att om texterna var bra så kompades de av plippande synthar. Om riffen fanns, så var det mest hår, läppglans och väldigt lite substans mellan raderna. Nirvana kom som svaret på mina böner. Här fanns precis det jag letade efter och det träffade mig rakt i hjärtat.
Smells Like Teen Spirit hade inte gått att ignorera ens om jag hade velat. När Nevermind släpptes toppades Tracks-listan för sjunde veckan i rad av Bryan Adams med "(Everything I do) I do it for you". Ohotad av efterföljande Army of Lovers och Roxette. Att Nirvana alls spelades på riksradion var ett litet mirakel, men plötsligt hade den alternativa rocken sparkat ned dörren, brutit sig in och vunnit mark.
Det är inte helt lätt att lyssna på Nevermind idag utan att den börjar skimra nostalgiskt eller att vissa av spåren faktiskt börjar kännas lite sönderspelade. Trots det är albumet inte alls särskilt daterat, utan håller fortfarande väldigt hög klass som rockplatta. Kurt Cobains röst var unik i sitt slag.
Men främst består Nevermind av strålande låtar. De som öppnade en ny värld av musik för mig. Min musik. Med 20 års perspektiv skulle jag nog inte ranka albumet som det bästa från grungens gyllene era, men utan tvekan som det viktigaste.
Jag har en svagt underbyggd teori om att den musik vi lyssnar mycket på under de där viktiga runt-tjugo-åren tenderar att följa med en hela livet. Jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att göda den teorin genom det som återstår av mitt liv. Jag tänker ordna grungefester på mitt äldreboende.
Text: Anette Lindström, Umeå stadsbibliotek