När framtiden kom till Norrland
När Inlandsbanan invigdes förklarades järnvägen tillhöra en passerad epok. Men tågtrafiken har sedan dess tagit revansch. Hans Millgård skriver om järnvägens historia i Västerbotten.
Det var dags att inviga en etapp av dåtidens största infrastrukturprojekt, kallad norra stambanan. Västerbotten länkades ihop med Sverige och världen och Norrlands rika naturtillgångar hade blivit mer lättillgängliga.
Stationsbyggnaden var ritad av Adolf Edelsvärd, vars signatur kom att finnas på ett stort antal stationshus, banvaktarstugor och stinsbostäder runt om i Sverige. Om Adolf Edelsvärd och andra som präglat svensk järnvägsarkitektur står att läsa i Gunilla Linde Bjurs och Krister Engströms imponerande Stationshus. Järnvägsarkitektur i Sverige.
Smalspår blev elektrifierat
Det fanns redan en kort järnväg i Västerbotten redan på 1870-talet. Det var en bruksbana som gick från Robertsfors bruk till Sikeå hamn, 10 km smalspårig järnväg avsedd för timmer- och massatransporter. Robert Sjöö berättar om pionjärprojektet i "Järnvägen genom Västerbotten – den sista länken" i tidskriften Västerbotten 1988:2. Redan vid sekelskiftet var banan elektrifierad och under sommaren 2011 har Elektroloket Herman Behrman som en gång trafikerade banan varit en attraktion på Västerbottens museums lustfyllda utställning "Järnvägars..."Rälsbussens skapare har ägnats en egen bok: Hilding Carlsson och hans rälsbussar av Stefan Nilsson och Ulf Diehl. Hilding Carlsson var en unik kombination av uppfinnare, innovatör och företagare, och hans rälsbussar kom att förändra svensk järnvägstrafik, allt från de första blekgula skapelserna till senare tiders röda motorvagnståg.
Biltrafiken konkurrerade
När Inlandsbanan sent omsider invigdes 1937 var tiden en annan. SJ:s generaldirektör Axel Granholm förklarade järnvägsbyggandet som ett avslutat kapitel i svensk historia och trodde mer på biltrafiken som alternativet för Norrlands inland. Peter Selin har i Inlandsbanan. Idé och historia beskrivit det utdragna arbetet med något som startade i en tid av optimism och framtidstro och övergick i misströstan och uppgivenhet.Några av våra mest kända fotografer har dokumenterat järnvägarnas framväxt. Från rallarnas banbyggande och det vardagliga underhållet till väntsals- och perrongliv och det alltmer bekväma resandet. Fotopionjären Borg-Mesch dokumenterade ett mödosamt rallarliv längst i norr vid förra sekelskiftet återgivna i Svante Hedins biografi Fjällvråken Borg Mesch. Lennart Nilsson och Sune Jonsson har stått för senare tiders dokumentära klassiker i ämnet.
Doftande dokumentation
På 1950-talet fick Lennart Nilsson uppdraget att dokumentera Statens järnvägar inför hundraårsjubileet 1956. Resultatet blev över 2 000 bilder, varav många finns återgivna i Lennart Nilssons okända järnvägsvärld. Ingen annan epok inom järnvägens historia har blivit så väl dokumenterad, hela tiden med människan i centrum vare sig hon har järnvägen som arbetsplats eller reser på den.Det är ett doftrikt 1950-tal som möter oss i bilderna och upplevelsen blir till en tidsresa på räls. Det är kreosotimpregnerade syllar, skvalpande vattenkaraffer och frestande Pressbyråkiosker med all världens härligheter.
Sune Jonssons bildreportage "Persontåget Boden-Ånge 1952" och "Banvakt Filip Hörnqvist i Brattsbacka 1956" är gjorda med ett bildmässigt raffinemang som placerar dem i en klass för sig. Här har dokumentärfotot tagit ett steg till samtidigt som det bevarar en viktig epok till eftervärlden.
Generaldirekör Axel Granholm fick bara delvis rätt. Bilen kom med besked, men tåg skulle fortsätta att gå och nya banor byggas. Axel Granholm skulle ha blivit ännu mer förvånad om han hade fått uppleva Botniabanans tillkomst.
Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Jacob Christensen och Hans Millgård