Ganska många är svaret. Fågeljägare är ett hängivet släkte som inte ger upp i första taget. Motgångar är till för att övervinnas och det kan ju alltid gå bättre i morgon. Det är få bland dem som jagar med stående fågelhund som skjuter på allt som rör sig, i alla fall bland de seriösa. Det är mycket som ska stämma för att skottet ska falla.

Först och främst måste det finnas fågel i markerna, något som det varit ont om de senaste åren. Sedan måste hunden hitta fågeln, visa var den sitter, få den att resa sig på kommando, sätta sig blixtsnabbt så fort fågeln lyfter och slutligen ska skytten träffa.

På vägen finns det mängder av faktorer som kan gå fel. Hunden kanske inte känner lukten av fågeln av olika anledningar, väderförhållanden eller sjukdom. Hunden kanske känner lukten av fågeln men så tar den till vingarna. Eller så jagar hunden på egen hand och springer efter fågeln själv. Vissa saker kan bero på brister i hunddressyren och dessa går att åtgärda. Svårare är det att påverka de förutsättningar som naturen ger.

När jag skaffade stående fågelhund hade jag ingen aning hur stor del av mitt liv träningen och jakten skulle få. Det är ett intresse som hela tiden växer och utvecklar mig som människa. Jag har fått en ökad insikt i och förståelse för hur vårt ekosystem hänger ihop. För hur enkelt balansen kan rubbas i naturen och hur årtusenden av evolution kan förstöras på ett ögonblick.

Vistelserna i fjällen har gjort mig mer ödmjuk inför naturens krafter och dess storslagenhet. Tillfället när du kommer upp ur fjällbjörkskogen upp på kalfjället och viddernas skönhet slår emot dig, gör mig alltid mållös. Tänk att vi har denna rikedom inom vårt land och att det är alldeles gratis att ta del av den.

Så vare sig ni jagar, fiskar, eller fjällvandrar önskar jag er en underbar höst!

Text: Elenor Lindberg, Vännäsby bibliotek
Foto: Mikael Wikström