Mod och flyttfåglar
Drottninglandet är en poetisk berättelse om längtan. En fotobok med ett tillhörande soundtrack. Elin Berge och Frida Hyvönen har tillsammans målat en bild av thailändska kvinnor i Västerbotten.
Resultatet blev boken, skivan och fotoutställningen
Drottninglandet. Döpt efter området mellan Fredrika, Dorotea och Vilhelmina men också med anspelning på drömmen om att leva som en drottning.
En friare berättelse
Det är en septemberkväll 2009 och Elin och
Frida Hyvönen
gästar Grubbebiblioteket för att visa ett bildspel utifrån projektet och för att berätta lite om arbetet med det.
– Omslagsbilden tog jag tidigt under arbetet. Den föreställer en älghund som kommer springandes mot mig när jag sitter i en bil. Bilden blev en symbol för min egen resa med att lära känna Västerbotten tillsammans med de här kvinnorna men också för deras möte med något nytt och okänt, säger Elin Berge.
Hon säger att det lätt kan bli så att mottagaren förväntar sig ett sanningsdokument av ett dokumentär arbete det men att hon hellre velat berätta en poetisk och friare historia.
Fotografi och musik
Idén att ta med Frida Hyvönen i projektet var något som dök upp efterhand. Elin Berge hade lyssnat mycket på Fridas musik, visste att hon var från Robertsfors och frågade om hon ville vara med.
– Och det ville jag. Jag blev väldigt peppad. När jag fick frågan var jag precis på väg tillbaka till Västerbotten efter att ha bott tolv år i Stockholm och blev ganska nyfiken på att det existerade en rörelse och företeelse här som inte fanns i mitt medvetande. Jag tyckte också att det skulle vara roligt att göra ett samarbete med en annan konstnär och när vi träffades så fann vi varandra, säger Frida Hyvönen.
Självständigt arbete mot samma mål
Rent praktiskt så har de jobbat väldigt självständigt berättar de. Men ibland följde Frida med när Elin var ute och fotade och tillsammans gjorde de även en resa till Thailand.
– Många frågar om jag tonsatt bilder men det har jag inte. Det är mer som två parallella spår gentemot samma ämne. Jag är inte en dokumentärmusiker över huvudtaget. Jag fördjupar mig i det mänskliga psyket och går in i känslor och förhåller mig till dem, säger Frida Hyvönen.
Egna erfarenheter
Elin Berge och Frida Hyvönen signerade böcker under sitt besök på Grubbebiblioteket.
– För mig har det här handlat om längtan och saknad och viljan att flytta på sig för att hitta något bättre. Jag har funnit symboler för det och omsatt dem till musik. En återkommande symbol är flyttfågeln, både den thailändska flyttfågeln och den finska flyttfågeln. Fåglar som kommer farandes, men som också längtar tillbaka.
Den finska flyttfågeln är Frida Hyvönens egen farfar som kom flyttandes till Västerbotten från en plats utanför Rovaniemi efter finska vinterkriget.
Frågan om äkta kärlek
Elin Berge följde 20 par och fotografierna föreställer glimtar ur deras vardag. Tillsammans med musiken utgör de en tankeväckande skildring av en mångbottnad företeelse.
Den vanligaste frågan Elin brukar få när hon är ute och berättar om Drottninglandet är huruvida det verkligen handlar om äkta kärlek mellan de thailändska kvinnorna och deras svenska män eller om det bara en krass verklighet som uppstått för att det finns rikare och fattigare länder och en maktordning där män har mer makt än kvinnor. Men hon ger aldrig något svar på det.
– För att jag som person inte kan svara på det och för att det också är en väldigt komplicerad filosofisk fråga om vad äkta kärlek är. Vem får definiera det och hur vet vi ens säkert att vår egen kärlek är mer äkta än någon annans, säger hon.
Se likheterna och inte olikheterna
Hennes fokus har istället legat på kvinnorna, deras livshistoria och bakgrund. Hon har försökt förstå varför de kommer hit och har funnit ett enormt mod och sett både deras sårbarhet och den styrka som manifesteras i att de kämpat och lyckats förändra sin situation och skapat sig ett nytt liv.
– Jag tycker att det är viktigt när man gör berättelser om andra människor att inte se det som är olika utan att försöka se det som är lika hos oss människor. Det kanske inte går att säga att man är i samma sits, men jag tycker det är sympatiskt att försöka hitta sådant man känner igen sig i. På så vis tror jag att bilderna i boken lämnar mycket öppet åt betraktaren att hitta själv, säger Elin Berge.
Text och foto:
Anna Sahlén, Minabibliotek.se