Där finns knapphändiga anteckningar om väder och vind, antal hässjelängder skördat hö och lådor upptagen potatis. Ibland kan budskapet om någons födelse eller död in smyga sig in. Även det i samma korthuggna form.

Min farfar och senare min farbror var inte unika i sitt sparsamma bruk av det skrivna ordet. Den som var lantbrukare hade lärt sig nyttan av att ta till pennan och notera det som kunde vara viktigt att veta till nästa års odlingssäsong.

Lantbruksskolorna uppmuntrade det som ett sätt att förbättra och vidareutveckla jordbrukandet. Bondedagböcker kallas den här sortens utvidgade almanackor som Nordiska museet inventerat, samlat och renskrivit.

En av initiativtagarna till projektet, Janken Myrdal har i Alla de dagar som är livet beskrivit dagboksförandet som en del av den agrara revolutionen. Den innebar inte bara nya redskap och odlingsmetoder utan också något av ett nytt tänkande som ger jordbrukaren anledning att bättre bruka sin tid. Han (för det var allra oftast en man) blir kort sagt mer disciplinerad och rationell.

Männen hade sina almanackor, vad hade kvinnorna? Ann-Catrine Edlund har i sin senare forskning särskilt tittat på kvinnligt skrivande. Det almanackorna var för männen kom visböckerna ofta att bli för kvinnorna.

Visböckerna användes för att skriva av sådant som man ville ha kvar. Det kunde vara schlagertexter, nykterhetsvisor och poesialbumsverser som fick samsas med vardagens anteckningar.

I Ett rum för dagen möter vi två dagboksskrivande kvinnor i norrländsk jordbruksmiljö, mattväverskan och fiskaren Julia Englund och pigan Linnéa Johansson. De lever olika liv, Julia som egen företagare och Linnéa som anställd.

Dagboksskrivandet har de gemensamt och det är viktigt för dem både yrkesmässigt och privat. Genom skrivandet skapar de ett eget rum, en plats för den egna berättelsen. Särskilt för Linnéa som liknar sig vid en flyttfågel och som avverkat ett trettiotal arbetsplatser på åtta år är dagboken en tillflykt. Ett rum som bara är hennes eget. Ett sådant rum kan vara mer eller mindre undangömt eller låst för omvärlden.

Likaväl som man är sin berättelse kan man vara sin dagbok. Så här formulerar Bengt Hansson tanken i den samling dikter som gavs postumt ut förra året:

Idag är det annorlunda. Dagboken har bytt skepnad och blivit virtuell. Bloggarna har ersatt pappersdagboken och ruckat på gränserna mellan det privata och det offentliga. Förr räckte talesättet "Jag tänker alltså finns jag till" för att förvissa oss om att vi verkligen existerade. Nu tycks det vara bloggandet som utgör det yttersta beviset: jag bloggar alltså finns jag.

Ann-Catrine Edlund har låtit en av sina dagboksskribenter göra en tidsresa och ta plats i den nya tiden på Facebook: Albertina Anderssons dagbok, ett hisnande möte mellan en förgången tid och en ny.