Katarina Taikon förde romernas talan
Författaren Katarina Taikon var först i Sverige med att skildra romsk kultur ur ett romskt perspektiv. Hon översatte också poesi och medverkade i flera filmer. Hans Millgård berättar om en stor kulturgärning och om människan bakom den.
Under det tidiga åttiotalet fick skolorna i Hissjö och Tavelsjö besök av Katarina Taikon. Vid den här tiden hade hon skrivit en rad böcker om Katitzi som gett henne många entusiastiska läsare. Katitzi hade också blivit seriefigur och huvudperson i en tv-serie. Karismatisk och färgstark lyckades hon fånga mångas intresse. Berättelsen om hur hennes familj hade rest land och rike runt, inklusive i Västerbotten, blev en lektion i nutidshistoria och utanförskap.
Ny biografi
Sent omsider har det kommit en biografi om Katarina Taikon, som var analfabet halva sitt liv, men ändå kom att bli en förkämpe för romernas plats i det svenska samhället och för mänskliga rättigheter i stort: Den dag jag blir fri av Lawen Mohtadi. Den tecknar bilden av en av de främsta kämparna för mänskliga rättigheter i Sverige. Ett land som gärna kritiserade andra länders sociala missförhållanden och som såg sig självt som jämlikt och fritt från rastänkande. Att romerna saknade människovärdiga bostäder och skolor sågs länge inte som något problem. Rosa Taikon, silversmed och Katarinas Taikons äldsta syster, är bokens främsta källa.
Katarina Taikon föddes 1932 i ett tältläger i Almby utanför Örebro. Pappan Johan Taikon hade kommit från Ryssland vid sekelskiftet och drev ett tivoli, spelade fiol och ägnade sig åt kopparslageri. Mamman, Agda Karlsson hade växt upp i en torparfamilj i Härryda och träffade Johan på en restaurang i Örebro där de bägge arbetade under en tid. När Katarina Taikon var nio månader dog mamman. Pappan gifte om sig och styvmamman kom att göra livet svårt för Katarina Taikon och hennes syskon.
Från fosterfamilj till barnhem
Som femåring kom Katarina Taikon till Charles och Isabella Kreuter som drev ett tivoli i Skellefteå. Familjen Taikon hade förlorat sitt eget tivoli i en brand och hade ekonomiska bekymmer. Att komma till ett riktigt hem, få ett eget rum med en skön säng och massor av leksaker var omtumlande. Familjen Kreuter hade hoppats få adoptera henne men det gick inte Johan Taikon med på. Efter två års väntan ilsknade Kreuters till och lämnade över flickan till barnavårdsnämnden som raskt placerade henne på Umenejdens barnhem.
Tiden på barnhemmet och hur hon blir hämtad tillbaka till det lägerliv hon då nästan hade glömt har hon berättat om i Katitzi. Övriga tolv delar följer hennes liv fram till dess hon gifts bort som trettonåring i Barnbruden och rymmer från barnäktenskap och lägerliv i Uppbrott.
Stort intresse för film
Katarina Taikon var tidigt fascinerad av film. När familjen bodde i Vännäs skickades hon och hennes syster till Umeå för att sälja kopparbunkar. När de tröttnade tog de en paus och gick på bio. Under nya stjärnor hette filmen och handlande om en ung kvinna dominerad av tyrannisk mor. Den gjorde ett starkt intryck på flickorna och de såg den två gånger om dagen tills deras pengar tog slut.
Några år senare hamnade hon själv framför filmkameran. Regissören och dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff gjorde en kortfilm om en grupp romer på väg att bryta upp. Med huvudrollen som ung dansös fick Katarina Taikon tillgång till en helt ny värld, filmens och teaterns.
En annan film med romska roller fick sin premiär 1949. Det var Singoalla byggd på en 1800-talsroman av Viktor Rydberg. Här fick hon och tre av hennes syskon roller bredvid kända namn som Viveca Lindfors och Alf Kjellin. Filmen, som var den dyraste som vid den tiden hade producerats i Sverige, blev både en kritikerflopp och publiksuccé. Syskonen Taikon var inte nöjda med slutresultatet; "Om vi hade vetat vad det var för nonsens hade vi inte tagit ett danssteg i den filmen" säger Rosa Taikon i Lawen Mohtadis bok.
Debuten väckte debatt
1963 kom en bok ut som väckte stor debatt. Tv hade i sin enda kanal tidigare sänt "Vagabond eller vanlig människa", ett reportage om romernas katastrofala situation och "zigenarfrågan" var hett stoff på tidningarnas ledarsidor.
Boken, som lämpligt nog hette Zigenerska, var Katarina Taikons debut som författare och den första skildringen av romernas liv som skrivits av en rom. Den handlade både om hennes egen barndom och om romernas liv och traditioner. Ivar Lo-Johansson som vid den här tiden var en högt aktad författare och efter två böcker om romerna betraktad som "zigenarexpert" blir i boken hårt åtgången för sina romantiska föreställningar om romskt liv.
Översatte romsk poesi
Katarina Taikon ville också förmedla ett romskt kulturarv. Det gjorde hon bland annat genom att översätta romska dikter och folksånger från olika länder. 1964 kom Zigenardikter och i den fanns den här dikten från Transylvanien i Rumänien:
Jag har aldrig bott i hus
Och om vintern fryser jag.
Men vid den varma spisen
Sitter bonden skönt
Jag lever här, och lever där
Som den stackars musen
Och sen när döden kommer
Så hittar man mig någonstans.
Katarina Taikon levde ett slitsamt liv. Hon kämpade för andra men tog inte hand om sig själv. Hans Caldaras berättar i sina memoarer I betraktarens ögon om det sorgesamma sista kapitlet i favoritkusinens liv. 1982 var Katarina Taikon utarbetad, hade hjärtproblem och fick plötsligt hjärtstillestånd på Södersjukhuset. Efter komplikationer hamnade hon i koma och vaknade aldrig mer.
Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Björn Langhammer
Mer om Lawen Mohtadi och hennes bok kan du se på Svt.se
Filmen Uppbrott hittar du på Filmarkivet.se
Reportaget "Vagabond eller vanlig människa" kan du se på Svt.se
Sveriges television, Utbildningsradion och Sveriges radio har flera program om Katarina Taikon i sina arkiv.