Började översätta Aleksijevitjs texter

Under de kommande två åren fick översättaren Kajsa Öberg Lindsten ofta fungera som tolk åt den belarusiska författaren, inte minst i mötet med svenska journalister. De var bekanta sedan tidigare, genom den internationella organisationen Pen och inledde så småningom ett samarbete.

Svetlana Aleksijevitj skrev krönikor för Göteborgsposten som Kajsa Öberg Lindsten sedan översatte. Till slut fick hon frågan om hon inte ville översätta Svetlana Aleksijevitj pågående romanprojekt Tiden second hand.

– Jag blev jätteglad och förskräckt, säger Kajsa Öberg Lindsten.  

Hon fick det färdiga materialet allt eftersom det blev klart. När hon äntligen var klar med det första kapitlet så kom samma kapitel i en ny version. Och sen i ytterligare en.

"En fantastisk gåva"

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 och växte upp i en vitrysk by. När hon var liten tyckte hon mycket om att höra äldre kvinnor berätta om vad som hände under kriget. Flera av dem hade varit med och stridit i Röda armén. Men i byskolan var det en helt annan historia som lärdes ut.

– När Svetlana Aleksijevitj sedan började jobba träffade hon samma slags kvinnor. Hon började samla intervjuer med kvinnor som varit med i kriget. Med Kriget har inget kvinnligt ansikte reviderade hon historien om "Det stora fosterländska kriget" som andra världskriget kallas i Sovjetunionen.

Ett medvetet arbete

I arbetet med den boken och med Zinkpojkar, då hon intervjuade föräldrar, framförallt mödrar till de pojkar som återvände från Sovjetunions krig i Afganistan, förstörda av sin upplevelse eller döda i zinkkistor inspirerades hon av Ales Adamovitj som bland annat skrivit Leningrad – belägrad stad, i kollektivromanens form.

– Men hon utvecklar genren på ett skarpare sätt. Hon klipper i materialet så att röster som aldrig mötts i verkligheten möts. Hon har ett kalejdoskop av små bitar av berättelser och sätter ihop dem på ett ytterst medvetet sätt. Hon jämför sig med en kompositör som sätter ihop tonerna på unika sätt.

– Som översättare märker jag hur skickligt hon jobbar med känslor. Det är så tungt, man står nästan inte ut men så i det allra nattsvartaste så kommer det något som handlar om kärlek eller lite humor eller något poetiskt, säger Kajsa Öberg Lindsten.  

Har följt med en dokumentärfilmare

– Hon säger att hon samlar material som en journalist men sätter ihop det som en författare. Men jag tycker att hon har fel. Hon samlar inte material som en journalist. Hon gör något helt annat. Hon är ett moraliskt subjekt, en absolut närvarande medmänniska som lyssnar så noga att det smittar den som berättar.

– Hon låter tystnaden följa på berättelsen och i tystnaden händer det något. "Men kanske var det ändå inte exakt så som jag berättade nyss, kanske var det också så här." och så kommer det en annan berättelse. En människa får hjälp att reflektera över sitt liv och det är något så storslaget så att jag får tårar i ögonen när jag berättar om det.

Kajsa Öberg Lindsten har översatt tre av böckerna i Svetlana Aleksijevitj livsverk "Utopins röster", Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena och Tiden second hand. Nu befinner hon sig i slutet av arbetet med att översätta Andrej Platonovs roman Tjevengur, en författare som hon också är väldigt förtjust i.

Andrej Platonovs viktigaste verk

– Det är fruktansvärt intressant. Platonov var en författare som blev tonåring när revolutionen kom. Han kom från utkanten av staden Voronezj och växte upp i en arbetarfamilj med många barn och hade precis rätt bakgrund för att kunna dra nytta av revolutionen. Han utbildade sig till ingenjör och gjorde karriär tack vare revolutionen och började skriva.

– Han blev ett ögonvittne till kollektiviseringen av jordbruket som ledde till fruktansvärda scener på landsbygden. Tjevengur handlar om en ung pojke med liknande bakgrund som skickas ut på landsbygden och är med om denna jätteomvälvning, den är fruktansvärt absurd, säger hon.  

– Platonov skrev sina texter i realtid och trodde att de skulle publiceras. Han var kommunist och klarade sig från att bli mördad, men han blev hela tiden censurerad. Hela livet hoppades han att slå igenom på bred front. När han dog i TBC på 1950-talet lämnade han efter sig verk som aldrig blivit publicerade i ocensurerat skick. I och med perestrojkan började de komma ut. Tjevengur var ett av dem.

Kajsa Öberg Lindsten beskriver översättningen som groteskt svår. 

Förståelsen av ord

Nu går hon igenom texten för fjärde gången. Igår slog hon i den franska översättningen, sökte på nätet och pratade med en vän som vuxit upp i en rysk diaspora i Sverige. Vännen förstod precis betydelsen av ett begrepp i den ryska texten.

Noggrannhet och nyansering är nycklar i hennes översättningsarbete. På sistone har hon reflekterat mycket över sin egen förståelse av det svenska språket. Hon pratar om hur ords betydelser ständigt skiftar i språket, hur de färgas av olika sammanhang och förändras över tid.

– Man riskerar ju ibland att använda ord som ger olika associationer hos olika åldersgrupper.  

Mötte ryska språket som barn

Att Kajsa Öberg Lindsten började läsa ryska har flera förklaringar. Hennes pappa kunde tala ryska. I sorgen efter en död bror lärde han sig ryska genom en efterlämnad Linguaphone-kurs och ända sedan han var ung hade han skrivit korta noter på ryska i en dagbok.

– Det fanns något spännande i de okända tecknen. Och han läste också ryska folksagor för oss barn, säger hon. 

Hon började läsa ryska på gymnasiet och fortsatte på universitetet.

– Och sedan styrde det mitt liv på olika konstiga sätt, såsom det kan vara.

Mängder av intressant litteratur 

Hon säger att det traditionellt har översatts ganska mycket rysk litteratur till svenska. Under kalla kriget översattes dissident-litteratur till svenska samtidigt som det kom nyutgåvor av de stora ryska författarna Dostejevskij, Tjechov och Tolstoj.

– Nu är det få förlag som ger ut rysk litteratur och de stora förlagen ägnar sig inte åt att ge ut rysk litteratur i någon större utsträckning, om ens någon. Det ses snarast som ett udda specialintresse. Det kan jag tycka är väldigt märkligt och jag kan inte riktigt förstå varför. Efter perestrojkan har det skrivits otroliga mängder väldigt intressant litteratur i Ryssland.

Litteratur som speglar Ryssland

För den som vill närma sig rysk litteratur och vill lära sig om Ryssland rekommenderar hon Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand.

– På ett fantastiskt sätt är det den bästa beskrivningen av Ryssland. Jag vet ingen annan som i litterär form har speglat vad Ryssland är. Man får också gärna läsa Platonov. Jag översatte tre kortomaner, Grundgropen, Lyckliga Moskva och Dzjan, innan jag vågade mig på att ta itu med Tjevengur. Någon kan säkert tycka att de är fullkomligt konstiga, men jag älskar dem!

– När jag pratade med min ryska vän igår sade hon "Minns du när vi läste Gogols Näsan och tyckte att den var så rolig. Och vet du. Den är ännu roligare än jag kom ihåg." När jag läste den som ung blev jag helt förbluffad. Den var så gammal och rysk och ändå så jävla rolig. Får man skriva så här? tänkte jag.

Kajsa Öberg Lindsten lyfter också författaren Jurij Olesjas Kärlek och andra noveller som hon säger är en samling underbara små noveller: varma, humoristiska, lätt absurda och poetiska.

– Olesja har också skrivit en underbar roman som kom ut på 1960-talet. Avund, en satirisk roman om de sovjetiska idealen och 1920-talets nya ekonomiska handel. Den handlar om en korvfabrikant och en luffare som han inhyser. Och den här luffaren iakttar allt och det är så roligt men också så historiskt intressant. Gogol och Olesja skulle jag gärna göra nyöversättningar av.

Text och foto: Anna Sahlén, Minabibliotek (fotot på Svetlana Aleksijevitj är en pressbild från Ersatz förlag)