Jag har en vän som heter Björk. Bara Björk och det räcker så. Björk.

 

Låt mig ta det från början. För många, många år sedan spelade jag in en film från TV på video (ja, så länge sedan är det). Den heter Granen, The Tree.

 

En mycket tårdrypande sak om en liten flicka som hamnar först på barnhem, mamman försvunnen? Pappan dör. Sedan kommer hon som liten tös till ett nunnekloster där hon får växa upp. Ensam, så ensam är hon flickstackarn, men får en vän i en gran!

 

Granen växer upp tillsammans med henne. Så småningom blir den grandios och upptäcks av en ung trädgårdsarkitekt som är ute efter The Tree. Granen som ska pryda Rockefeller Center inför julen.

 

Nåja, mycket snyft och elände, lite kärlek och visst blir det ett lyckligt slut.

 

Denna film har jag som tradition tittat på en gång per år. Alltid på juldagsmorgonen efter julottan jag ofta besökt. Inget ljud på teven, ville inte väcka övriga i familjen. Gick oftast ensam till kyrkan se.

 

Just denna morgon bryggde jag kaffe (dricker annars alltid te till frukost) i en mycket speciell kopp, som bara används denna enda morgon på året. Mörkt ute, mörkt inne - bara ett stearinljus tänt vid den röda kaffekoppen.

 

En lussebulle, doftande sananikaffe och bara jag och The Tree. Snor, snyft; men det blir ju bra till slut.

 

Nu till Björk som jag har till granne.

 

Björks krona är i jämnhöjd med min balkong. Hon visade mig sina första små musöron till blad när jag flyttade in här. Nu susar hon i kvällsvinden med fullt utslagna blad och talar till mig om kvällen.

 

Vit, vacker och len stam, har varit nere på gatan och känt på den när jag tror ingen såg. Minner om björkars sus från min barndoms gård som var helt omgärdad av dessa vackra träd.

 

Och nu har jag blivit vän med Björk, my Tree.

 

En krönika av Kerstin Hasselgärde, Umeå stadsbibliotek