Söker en hamn

– Sund som i strävan att leva ett liv som är på rätt sätt. Men det är också ett sund mellan två världar. Mellan Öland och fastlandet. Huvudpersonen Eva befinner sig på ett sund genom hela boken och försöker hitta någonstans att gå i land, ett hem.

Tidigare hade Eva sitt hem hos Kalmars jägarinnor men inser att hennes vänner inte är synonyma med henne själv. Från att ha varit en skärva i en flock seglar hon ut på ett ganska vilt sund där hon inte vet vem hon är och där hon riskerar att brytas ner av utanförskapet. Eva hoppar av sin arkitektutbildning och kastar sig handlöst ut i en väldigt sökande tillvaro. 

– Hon går från att ha varit uppslukad av kollektivet till att bara vara en individ och upplever den andra slagsidan av förhållandet mellan kollektiv och individ, en individualismens återvändsgränd som är ganska tuff.

Intresserad av verkligheten

Erfarenheterna kommer till stor del från Tove Folkesson själv och från vänner och syskon, även om en del är påhittade.

– Jag har nog varit ganska intresserad av verkligheten, att undersöka hur det blev för oss som kunde göra vad vi ville. När jag tog studenten var det bara att resa ut i världen och utforska den och det var det många som gjorde. Sen satt vi och tittade på våra A-kurser, resor, erfarenheter och av- och påhoppade utbildningar och undrade hur tusan vi skulle kunna betala vår hyra.

Hon tycker att det är sorgligt att så många som valt att leva så går omkring och känner sig misslyckade. Hon undrar varför det blivit så.

– Fast att vi egentligen gjort något fint med våra liv. Vi har utforskat och tagit chanser som våra föräldrar aldrig kunde drömma om. Men den amerikanska drömmen, den blev aldrig. Vi blev aldrig Zlatan eller Britney Spears (som är födda samma år som Tove).

Känslan av ett misslyckande

– Att se alla sina vänner känna sig så misslyckade när vi egentligen skulle kunna luta oss in i det liv som blev och säga "Wow, tänk att vi var med om det här" tyckte jag var sorgligt och något jag ville prata om. I Kalmars jägarinnor säger Eva till Jossan "Vi är den misslyckade generationen. Vi kunde bli vad vi ville men kom hem med en näve grus."

Tove Folkessons tredje bok går under namnet Ölandssånger och kommer återigen att följa Eva. Den utspelar sig på Öland och stilen kommer att kännas igen från de kursiva bitar som rinner igenom Sund och Kalmars jägarinnor. Tove Folkesson beskriver den som trilogins du-bok, där Kalmars jägarinnor var vi-boken och Sund jag-boken.

Texten finns. Just nu håller Tove Folkesson på att redigera och pussla och vet inte exakt vad den kommer att bli. De stora dragen är klara och följer trilogins övergripande kontur.

– En berättelse som dels handlar om vår tid men också om en ung människa som försöker hitta hur man ska leva, säger hon.

Ett hem i skrivandet

Tove Folkesson beskriver Öland som sin plats på jorden och säger att hon skulle vilja kunna bo där, men att det ännu inte blivit så. Nu bor hon i Stockholm. Men hon har också hittat ett hem i sitt skrivande, säger hon.

– Det fina med att få skriva är att det kan rymma allt. Det kan innesluta allting som jag är och allting som världen är. Jag behöver inte ta avstånd från mina gamla jag utan jägarinneidiotin och kraften får finnas kvar i mig. På så vis blir jag mer hemma i mitt liv.

Tove Folkessons språk är både poetiskt och exakt och lyckas göra stämningar och miljöer väldigt levande. Bland dem som påverkat hennes uttryck finns barndomsvänner som inte var rädda för att leka med det svenska språket och en svensklärare i gymnasiet med en betydligt mer strikt hållning.

– Hon satte verkligen tydliga gränser och berättade exakt hur man ska skriva. Att man inte kan slarva med språket och att varenda kommatecken är viktigt. När jag sedan gjorde revolt visste jag vad jag gjorde uppror emot.

Inspiration till språket

När Tove Folkesson började skriva hade hon bara skrivit låttexter och hämtat mycket inspiration från låtskrivare som Håkan Hellström och Joni Mitchell. Arundati Roys De små tingens gud gav henne en aha-upplevelse.

– Den fick mig att fick att upptäckta hur språket kunde ha huvudrollen i en roman. Hur jag kunde längta efter ett språk och hur ljudet av språket skapade ett helt universum.

Behovet av försonande röster

– Jag tycker om Knausgård, men jag vet inte om jag kan säga att jag inspireras av honom. Han gör ju något helt annat. Kanske att jag inspireras av hur han jobbar med att hitta en egen närvaro, att gå dit där det är mest angeläget och brännande. Det skapar en intressant struktur. Jag har nog inspirerats mycket av den nya generationen serietecknare också, av den attityden, den friheten och vildheten på något vis.

Poeten Tomas Tranströmer nämns i Sund och Tove Folkesson är mycket förtjust i honom. Men hon säger att det är svårt att säga att hon inspireras av honom. Att han är bortom det.

– Jag har känt att det är så värdefullt med en människa som kan uttrycka sig så exakt. Och som kan se världen med en sådan ömhet. Jag skulle vilja kunna hitta den förståelse för världen som han kan uppbåda. Han har en försonande röst, som jag tycker det behövs fler av. Det finns alldeles för många fördömande röster.

Att göra "dom" till ett vi

Hon ser vi och dom-tänkande som ett stort problem i dagens samhälle och det sista hon själv vill göra är att bidra till det tankesättet. Med Kalmars jägarinnor strävade hon istället efter att ge plats åt en grupp som traditionellt skildras som ett dom.

– De där tjejerna i rökrutan som är dumma i huvet och som alla är rädda för. Jag ville gå in i dem och förstå dem och det är häftigt att det är så många som tyckt om att vara med dem. Jag trodde verkligen inte det, de är egentliga typiska mobbarpersoner. Men om man beskriver tillräckligt noga så tror jag att vi kan känna igen oss i de flesta människor. Och litteraturen ger oss den möjligheten.

Text och foto: Anna Sahlén, Minabibliotek.se