Härligt otäckt eller bara för mycket?

När förvandlas kittlingen till ett rivjärn mot oskyddad hud? Det tipsas inte helhjärtat om böckerna i denna text. Istället kommer en liten varning. Läs dem på egen risk.

Bild på ett otäck dockhuvud
För några år sedan skickade jag som låntagare ett inköpsförslag till mitt närmaste bibliotek. Svaret jag fick var att deckaren av Karin Slaughter som jag önskade skulle köpas in inte fanns på biblioteket, och inte skulle tas in heller. Orsaken var att boken höll låg kvalitet och innehöll spekulativt våld. 

När gränsen passeras

Svaret från biblioteket kändes lite fånigt från mitt deckarläsarperspektiv. På samma biblioteks hyllor där Karin Slaughter inte platsade fanns Cody McFadyens böcker, till exempel Shadow man och Dödens ansikte.

Detta för mig in på den här textens ämne: När blir det för mycket? När övergår det kittlande och bisarra till att bli bara sjukt? Det enkla svaret är så klart att det är upp till var och en att avgöra. Men det är ju inte förrän vi redan tagit oss in i boken eller filmen för att testa var gränsen går som vi märker att den egna gränsen är passerad. Och då är det för sent.

Jag kan med andra ord inte helhjärtat rekommendera någon av böckerna i den här texten. Jag har läst dem, både älskat och hatat, men absolut inte kunnat släppa dem ifrån mig. Den som ger sig på dem gör det på egen risk!

Utstuderade övergrepp och mord

Bild av brun vätska på betong
Karin Slaughters deckare om rättsläkaren Sara Linton är välkomponerade, innehåller gott om sympatiska karaktärer och det serveras en hel del god mat under trevliga familjemiddagar. Så långt är allt väl. Men de övergrepp och mord som begås innan varje fall är avslutat är minst sagt utstuderade.

I den första boken, Blindbock, mördas den blinda akademikern Sibyl Adams inne på en damtoalett – jag utelämnar fler detaljer. Men vi befinner oss ljusår från både oskuld, arsenik och Morden i Midsomer. Karin Slaughter vågar sig också på fräckheten framför andra mot sina läsare och har i en senare bok ihjäl den trevligaste av seriens huvudkaraktärer på dennes lyckligaste dag. Hur kunde hon?

Med en våldsam upptakt

Cody McFadyen, som jag tycker är jämförbar med Karen Slaughter, har gett sin huvudperson, agenten Smoky Barrett, en bakgrundshistoria som överträffar det mesta. Smoky jagar en seriemördare som slutligen ger sig på hennes egen familj.

En ödesdiger natt blir Smokys man mördad, hon själv blir våldtagen och när hon får tag på sitt vapen för att hämnas på överfallaren visar det sig vara en del av hans plan. Den mänskliga skölden han håller framför sig är Smokys egen dotter, som dör i eldstriden. Och där börjar sedan Cody McFadyens deckarserie.

Mo Hayder är en brittisk deckar-och thrillerförfattare som levt och arbetat mycket i Japan, och hämtar en del teman därifrån. I hennes debutbok Fågelmannen jagar polismannen Jack Caffery en mördare och pedofil som verkar vara ute inte efter bara det enskilda offret, utan att ta död på hela familjers lycka och sinnesfrid.

Tron på mänskligheten får en törn

Bild på omslaget till Mo Hayders Tokyo
Fågelmannen fick också en hel del kritik för att vara för våldsam och bisarr. Det verkar inte ha avskräckt Mo Hayder, för i boken Tokyo har hon överträffat sig själv i hemskheter. Det var när jag läste den här boken som jag bestämde mig för att det fick vara nog med Mo Hayder för ett bra tag framöver.

Grey Hutchins, en student i Tokyo, börjar forska i den fruktansvärda massakern i kinesiska Nanking som ägde rum 1937. I jakten på en hittills okänd film om massakern får hon höra historien om en mäktig man i Tokyo som kan ha filmen i sin ägo. Han är också beroende av ett elixir av okänt ursprung...

Tokyo blev belönad med prestigefyllda deckarpriser, och lyfter upp den av många okända Nankingmassakern till det allmänna medvetandet. Men bokens huvudgåta, som avslöjas på berättelsens sista sidor, är verkligen magstark. Här krävs det ett luttrat sinne för att orka läsa vidare. Med tanke på bokens delvis dokumentära bakgrund får tron på mänskligheten sig en rejäl knäck.

Red Riding-kvartetten

Slutligen så, David Peaces deckarserie Red Riding. David Peace är också en brittisk författare med kopplingar till Japan. De fyra böckerna i hans Red Riding-kvartett skrevs runt millennieskiftet och utspelas de år som titlarna säger: 1974, 1977, 1980 och 1983.

Red Riding hämtar inspiration från 1970- och 1980-talets polisjakt på massmördaren Peter Sutcliffe, mer känd som The Yorkshire Ripper. 1970-talets Yorkshire ter sig knappast som någon lockande plats ens innan läsaren tagit sig an Red Riding-böckerna, men värre blir det.

En totalt korrupt poliskår som blundar för övergrepp begångna av samhällets högdjur, evigt regn, traumatiska relationer, fattigdom och tristess fyller sidorna. I slutet av boken 1974 krälar journalisten Eddie Dunford ner i en underjordisk gång hemma hos en avsides boende man för att få reda på sanningen om ett barnamord. Det han finner där nere är mardrömsmaterial för ett decennium.

Vad är det för fel på oss?

Bild på en silhuett i en dörröppning
Har jag inspirerat någon läsare? Det skulle faktiskt inte förvåna mig. Det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva varför Red Riding-böckerna är bra, men om jag ska ge mig på att lyfta fram något av dessa författarskap som är värt att trotsa ångesten för att ta sig an är det helt klart David Peaces.

Peace skriver på ett fullkomligt lysande språk, läsaren befinner sig tillsammans med huvudpersonerna på sjabbiga pubar och i nerspydda arrestlokaler i ett Yorkshire som kryper in under huden. Red Riding-kvartetten har ett litterärt värde som känns bestående, och förtjänar verkligen alla lovord som haglat över den.

Det finns gott om spänningslitteratur som tar till än värre medel än de jag berättat om här för att väcka upp läsarna ur dvalan, och varje gräns som ännu inte prövats kommer väl att utforskas i litteraturen. Värt att tänka på när man förfasar sig över de riktigt otäcka deckarintrigerna är att de flesta från tonåringar till mormor och morfar sitter och myser till en "trevlig" tv-deckare åtminstone någon dag per vecka. Även om det är den osympatiske greven som tagits av daga med en pianotråd och det dricks te i massor är det trots allt mord och död som är fokus för underhållningen. Är vi människor inte märkliga?

Text: Sonja Viklund

  1. Shadow man

    Av: McFadyen, Cody
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2007
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok
  2. Dödens ansikte

    Undertitel: [ett fall för Smoky Barrett]
    Av: Mcfadyen, Cody
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2008
    Klassifikation: Engelsk skönlitteratur
    Finns som: Bok
  3. Fågelmannen

    Av: Hayder, Mo
    Språk:
    Publiceringsår: 2001
    Finns som: Bok
  4. Tokyo

    Av: Hayder, Mo
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2005
    Klassifikation: Engelsk skönlitteratur
    Finns som: Bok
  5. 1974

    Av: Peace, David
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2012
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok
  6. 1977

    Undertitel: (andra boken i Yorkshire-kvartetten)
    Av: Peace, David
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2013
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok
  7. 1980

    Av: Peace, David
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2013
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok
  8. 1983

    Av: Peace, David
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2014
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok
  9. Triptyk

    Av: Slaughter, Karin
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2009
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok
  10. Fraktur

    Av: Slaughter, Karin
    Språk:
    Svenska
    Publiceringsår: 2011
    Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelska
    Finns som: Bok

O som i ouppklarade mord

Skrivet av: Jenny Berggren

Läser du deckare? Gillar du böcker som innehåller rättegångar och ouppklarade mord? Känner du till avdelning O på biblioteket? Om du svarade ja på de två första och nej på den sista frågan bör du läsa vidare.

I Belgiens djupa sprickor

Skrivet av: Anna Sahlén

Hon är psykologen som blev journalist som blev deckarförfattare. Ingrid Hedströms kriminalromaner utspelar sig i en fiktiv stad i Belgien och gräver i Europas mörka historia.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Sonja Viklund den 11 januari 2012