Gijrragiessie – Katarina Pirak Sikku

Katarina Pirak Sikku berättar om sin senaste stora utställning och om vad som ledde in henne i ett konstnärskap som rymmer mörker, stillhet och skönhet men också en uppgörelse med vad som varit.

Katarina Pirak Sikku
Under våren 2014 visades konstnären Katarina Pirak Sikkus utställning Nammaláhpán på Bildmuséet i Umeå. Nammaláhpán är namnet på de renar som på grund av ålder förlorat sina namn.

De samer som hamnat i de rasbiologiska dokument som upprättades under 1900-talet har förlorat sina namn på ett liknande sätt. När de kom in i materialet reducerades de till siffror. Katarina Pirak Sikku ville göra dem till människor igen.

Vägen in i konsten

Just nu håller Katarina Pirak Sikku på med ett landskapsprojekt.

– Jag är ute mycket och gör research. Och ute och tecknar. Jag vet inte riktigt vad det kommer att mynna ut i men jag låter tiden gå och ser vart jag hamnar, säger hon.

Vägen in i konsten var inte rak för Katarina Pirak Sikku. Som liten fick hon ofta prova på att måla och hålla på med grafik tillsammans med sin far, konstnären Lars Pirak. Hon har också slöjdat mycket.

– Jag visste ju vad ett konstnärskap innebar och valde nog att komma ganska långt bort ifrån det.

Tröttnade på papper och ord

Katarina Pirak Sikku sökte till universitetet och hade tänkt sig en akademisk karriär, kanske forska inom lulesamiskan. Hon var även politiskt aktiv. Men någonstans tröttnade hon på alla papper och ord och de snäva ramarna och sökte in till en konstlinje i Kiruna.

– Jag var trött på att inte få sätta min egen agenda. Att ständigt vara beroende av andras tyckanden och låtanden, säger hon.

Tillvaron på konstutbildningen var något helt annat.

– Det var så fantastiskt, så jättejätteroligt. Jag ville bli inredningsarkitekt. Så fortsatte jag, till Gerlesborgsskolan i Bohuslän och kom in på konsthögskolan i Umeå. Och insåg att det inte var inredningsarkitektur jag skulle hålla på med. Bilder och berättande, det var det som lockade.

Att välja liv

På Konsthögskolan höll Katarina Pirak Sikku gärna till i grafikverkstaden eller fotolabbet.

– Jag gillade mörkrumsprocessen väldigt mycket. Det är lite som att baka. Mäta, väga, hålla tiden. Nu tecknar jag och fotar en hel del. Texten följer också med.

Hon kan inte försörja sig på sitt konstnärsskap men har tillsammans med man och barn valt att bo i Jokkmokk, där de kan bo billigt. Hon tar småjobb emellanåt och har nu fått konstnärsnämndens arbetsstipendium.

– Man väljer ju liv när man väljer att bli konstnär. Det är lite jobbigt ibland. Det finns ett habegär även hos mig. Då gäller det att komma igång varför man väljer konsten, säger Katarina Pirak Sikku.

Gör upp med det förflutna

Med sin konst vill hon på olika sätt göra upp med sin egen historia.

– Konsten är en möjlighet att få göra det. I den akademiska världen är det subjektiva något som inte riktigt gillas. I konsten får jag vara hur subjektiv jag vill. Jag vet ju att om jag gör upp med det förflutna så finns det andra som känner igen sig i min historia.

Utställningen Nammaláhpán var ett resultat av flera års studier av hur rasbiologer studerade samerna under förra seklet. Katarina Pirak Sikku har också bearbetat de många olika känslor som detta väckt hos henne.

"Kan sorg ärvas?"

– Jag har själv provat att mäta mig, jag har rest i rasbiologernas spår, läst dokument och ställt mig frågan vad är det som gör så ont? Varför berörs vi så illa? Jag har försökt förstå min egen känsla. Man undersökte oss för att man såg oss som en lägre stående ras. Det finns en sorg i det som jag har försökt att förhålla mig till. Men jag har även varit arg.

Hon fick mycket respons på utställningen. Den blev medialt uppmärksammad och många som sett utställningen har hört av sig.

– De har ringt, skrivit, skickat vykort, det har varit väldigt roligt. Antingen har de delat med sig av sina egna berättelser eller berättat hur de reagerat. Många har varit förvånade över att jag inte var mer ilsken, utan att utställningen var så stillsam. Men jag har arbetat med stor varsamhet och respekt. Det handlar om människor som har släkt som faktiskt lever.

Kulturens roll i samhället

Konst och andra kulturella uttryck är mycket viktiga för det samiska samhället, tror hon.

– Konst kan lyfta frågor på ett helt annat plan än i den akademiska världen eller den politiska världen. För att samhället ska kunna utvecklas är det viktigt att man har många olika kulturella uttryck. Ibland tror jag inte att det samiska samhället förstår hur viktigt det är, men det är det. Med konstens hjälp kan man jobba med de emotionella frågorna på ett annat sätt.

Bland samiska konstnärer som betytt särskilt mycket för henne lyfter hon fram Iver Jåks.

– För hans konst och för att jag har haft så många fina samtal med honom om konst.

Text: Anna Sahlén, Minabibliotek.se
Foto: Henrik Löwenham, Riksantikvarieämbetet via Flickr.com (CC-licens)


Läs mer om Iver Jåks i Norsk biografisk leksikon (länken öppnas i ett nytt fönster)


Fotnot: I Umeå 2014-sammanhang används det umesamiska "gijrragiessie". Besök Lycksele sameförenings blogg om du vill läsa mer om vad årstiderna heter på andra samiska språk.

Vi uppmärksammar under 2014 en kulturpersonlighet med samisk anknytning för varje årstid i den samiska kalendern. I vårt fjärde porträtt träffar vi konstnären Katarina Pirak Sikku, som hos oss får representera vårsommaren, gijrragiessie.

  

Om samiska kulturpersonligheter

Skrivet av: ADM\annost02

Vi uppmärksammar under 2014 en kulturpersonlighet med samisk anknytning för varje årstid i den samiska kalendern. Här hittar du alla porträtten.

De levde utan yttrandefrihet i 438 dagar

Skrivet av: Anna Östman

Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye har ofta setts och hörts i nyheterna sedan de tillfångatogs i Etiopien 2011. Men i fängelset de sattes i var den en helt annan situation. Hade de berättat sanningen och vädrat sina åsikter där hade de kanske aldrig kommit hem igen.

Fotografen som betraktar sig själv

Skrivet av: Anna Östman

Cindy Sherman hade ingen koll på den samtida konsten när hon började college. Idag är hon en av våra mest framstående fotografer som kommenterar sig själv, sina betraktare och sin omvärld i sina verk.

Konsten i Stockholms tunnelbana

Skrivet av: Annika Winning

Under jord döljer sig en spektakulär konstutställning längs Stockholms elva mil långa tunnelbana. Den lyser upp vardagen för många resenärer men är även värd uppmärksamhet för sin egen skull.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Anna Sahlén den 26 juni 2014