[Applåder]

Eva Gustafsson: Tack Maria och hej Sara.

Sara Meidell: Hej.

Eva Gustafsson: Innan vi börjar vill jag berätta att det här avsnittet också spelas in till stadsbibliotekets podcast, men det är inte en liveinspelning och vi kommer att klippa efteråt och ni som eventuellt ställer publikfrågor kommer inte att höras sedan i podcasten så ni behöver inte censurera er eller känna er mikrofonskygga. Så, nu vänder jag mig till dig Sara. Välkommen.

Sara Meidell: Tack så mycket.

Eva Gustafsson: Du är kulturredaktör på VK. Säkert bekant för många här men kanske inte bekant för alla i rollen som författare. Du har ju nyligen debuterat, jag tänkte säga som skönlitterär författare men boken befinner sig ju i ett slags gränsland tänker jag.

Sara Meidell: Exakt.

Eva Gustafsson: Hur skulle du själv beskriva den?

Sara Meidell: Ja precis. Det där gränslandet är ju jäkligt intressant just nu. Vi kanske kommer in på det sedan, men med den nya våg eller andra våg som debatten nu verkar ta där man börjar ifrågasätta det etiska och moraliska i projektet så. Jag har sedan den första första dialogen hävdat, tagit ut, varit extremt noga med att ta ut rummet väldigt tydligt, att det här kommer inte att vara en självbiografi i klassisk mening utan det kommer att vara ett väldigt fritt verk, essäistiskt. Inledningsvis hade jag även att det kan bli poetisk i vissa stycken. Det måste få vara helt fritt i formen. Under de förutsättningarna måste jag få skriva. Jag skulle absolut värja mig från definitionen självbiografi. Och jag tror inte att förlaget klassar det så heller, eller jag vet inte hur bibliotek och förlag riktigt… Den går väl så.

Eva Gustafsson: Här tror jag den är sorterad under biografi och genealogi, eller vad nu den korrekta termen är. Men du är inte ensam om att hamna på den hyllan, men fortfarande inom ramarna för boken slå dig fri på olika sätt.

Sara Meidell: Precis.

Eva Gustafsson: Vi har den här och den heter Ut ur min kropp och jag vet inte om det är för att jag bara för några dagar sedan satt på precis den här scenen och hade ett författarsamtal med Lina Wolff som har skrivit Djävulsgreppet som jag associerar titeln till någon form av exorcism eller utdrivande. Men däremot tänker jag att frågan kring vad det är som ska drivas ut ur kroppen, eller komma ut ur kroppen, är ganska öppen och under min läsning har jag pendlat mellan att tänka att det kanske är sjukdomen som ska ut. Är det själen, patriarkatet, är det naturen som ska ut eller är det den här berättelsen som nu finns framför oss? Hur skulle du själv…

Sara Meidell: Jag tänker att det kanske är allt det där i olika skiften och skeenden, alltså om man tänker från början där det börjar. Det som genomsyrar, är någon slags grunddrift eller grundfärg i det här, är någon slags önskan att få slippa. Att få faktiskt kliva ut ur kroppens villkor. Alltså en väldigt fri tanke om att bara vara ett intellekt. Att inte definieras av någonting som har med någon kropp att göra. Det det började med för mig var en slags önskan att stoppa tiden framför allt. Att det här växandet som också skulle växa mot någon slags död, eller först ett kvinnovarande som jag inte var säker på att jag ville ingå i och liksom köpa mig tid att... det här vet jag inte om jag vill gå med på. Jag måste stanna, eller sakta ner och, med barnets logik, då sluta äta. Att frigöra sig från kroppen. Det där löper i loopar ibland och i vågor ibland genom livet. Mycket handlar om att förhålla sig till kvinnokroppen. Det är supercentralt. Med det livsutrymme som ges för kvinnovarandet. Det var jätteintressant, för jag pratade med en person häromveckan som bara dök på mig och hade läst och kände så himla mycket igen sig i det här med att när hon kom i puberteten då var det som ett trauma. Hon beskrev att hon gick med tröjan för att inte känna sina bröst och liksom vägra befatta sig med att hon skulle bli kvinna. Det vi kom fram till då i vårt samtal. Det handlar någonstans om att redan som ganska liten identifiera att mitt livsutrymme, det kommer att förändras när jag går in i ett kvinnovarande. Jag vill inte. Någon slags oformulerad strid för att få behålla det som man upplever som en frihet som är hotad.

Eva Gustafsson: Det är intressant att du säger det jag associerade mycket till till exempel Mare Kande och den typen av lite skeva flickskildringrar. Sedan slog det mig att större delen av boken utspelar sig i vuxenlivet. Det är vuxna Sara som vi möter även om det absolut. Det börjar i barndomen men den finns ju också med som både genom återblickar, egna minnen men också genom journalanteckningar. Men trots allt är det till stor en kvinna och en mamma som möter oss i boken Men att någonstans är identiteten flicka ganska intakt genom boken.

Sara Meidell: Ja, men precis och det är viktigt att säga. Det som nu har kommit upp i de senaste dagarnas debatt. Man vill göra en väldigt binär uppdelning mellan sjukt och friskt och att jag skulle ha varit anorektiker och att jag skulle ha varit anorektiker i hela mitt liv. Det stämmer ju bara inte. Som diagnos har jag haft anorexi i fem-sex år totalt av mitt liv, men däremot den anorektiska erfarenheten präglar mig hela tiden. I tänkandet och mitt sätta att förhålla mig till världen kanske på ett väldigt mycket djupare plan. På ett helt annat plan än vad som egentligen handlar om en önskan om att vara smal och att passa in. Vänta nu tappade jag bort frågan.

Eva Gustafsson: Det var det här med flickskapet.

Sara Meidell: Flickskapet kan man kanske kalla det, men också den här maktberusningen som grundläggs så tidigt för mig av att jag inser så tidigt att det som vuxenvärlden och samhället säger om att man måste äta så och så många gånger per dag annars så. Jag börjar laborera med det och det går hur bra som helst, och jag upptäcker att jag känner mig klar och lätt i tanken. Det blir ett skevt sätt att betrakta världen som blir lite megalomant och lite att jag står utanför världen. Jag kan upphäva naturlagarna och det fattar man ju när man... den mognaden får man intellektuellt. Men den erfarenheten är svår att riktigt tvätta bort. Både lite ett grandiost tänkande och ett väldigt starkt outsiderskap. Att känna att jag är inte riktigt en del av... hur är jag del av det här. Är jag en del av det här? Vad gäller för mig? Ja, men någon slags flickskap i så mån att det är lite naivt och lite fritt varande, jag vet inte. Ja.

Eva Gustafsson: Jag tänker också att i barndomen ligger det också ett visst mått av magiskt tänkande. Just den här känslan av att faktiskt ha hela världen i sin hand, vilket ju är ironiskt för samtidigt är man ju oerhört maktlös som barn. Jag minns själv att jag hade en återkommande, jag vet inte om jag ska kalla det dröm, det var nog både en vakendröm och en nattdröm. Men som verkligen var som en fysisk manifestation och det var att jag var helt säker på att om jag bara tar ut stegen tillräckligt länge så kommer jag att flyga. Jag kommer inte stiga upp i skyn och flyga i väg med vingar men jag kan fortsätta och ta ut stegen och de kommer att bli längre och längre.

Sara Meidell: Fasen vad häftigt. 

Eva Gustafsson: Det var inte en intellektuell idé utan jag var helt övertygad om detta. När jag läser din bok tänker jag att vad du gör är att ta ut steget. Du går vidare med den tanken och börjar laborera rent fysiskt. Vad är det att pröva den här idén. 

Sara Meidell: Ja, att ta ut steget att flyga på riktigt och känna att man gör det i stunder. Det där var intressant. Vi pratade om det häromdagen bara. Alla har väl tränat på att flyga när man var liten. Att spring snabbt utför något och… jo jag flög nog en stund.

Eva Gustafsson: [Till publiken:] Känner ni igen det, flög ni som barn?

[Prat i publiken]

Sara Meidell: Ja, exakt.

Eva Gustafsson: Du är inne på ensamhet och ett utanförskap som finns där väldigt tidigt. Delvis självvalt delvis är du också maktlös inför det eller det bara finns där som ett faktum att inte kunna inlemma sig på olika sätt, men om vi nu ska försöka för er också som inte har läst den. Om vi ska försöka placera den här boken någonstans, känner du rent litterärt också ett totalt utanförskap eller finns det någon flock? Du pratar också i boken om ett systerskap.

Sara Meidell: Det där är också en grej som är... det finns ett slags metapaket runt hela bokprojekt. Det är att jag har försökt skriva helt kompromisslöst helt inifrån vad ska vi kalla det, det sjuka tillståndet, om vi väljer att kalla det det. Den världssynen som är den anorektiska erfarenhetens sätt att se på världen. Och då blir det, den är ju extremt kliniskt i vissa stycken för att visa liksom på det här lite avstängda tillståndet och sen kan det växla över väldigt snabbt till någon mild eufori och det här megalomana igen. Som gudskänsla, den här övermänniskokänslan. Det är ett försök att fånga det litterärt, hur det ser ut i text. Mmm. Den är ett eget litet litterärt forskningsprojekt också. Hur kan det här göras?

Eva Gustafsson: Och känslan av just forskning förstärks ju också av att insprängt i texten finns de här kursiva partierna och de består ju dels av journalteckningar som jag uppfattar att det är autentiskt.

Sara Meidell: Helt autentiskt, ner till minsta kommatecken.

Eva Gustafsson: Jag tror du inleder med att säga det. Det som står där är...

Sara Meidell: Ja, förutom att namnen är fingerade.

Eva Gustafsson: Ja, precis. Men i övrigt är det autentiska texter, men också då essäliknande eller faktamässiga stycken som handlar om, vad ska vi säga, självsvälterskor genom historien och kulturen mycket. Ja. För journalanteckningar, det är ju verkligen ett eget språk. Och slås av hur en väldigt kort anteckning kan säga så oerhört mycket.

Sara Meidell: Exakt. Jag vet.

Eva Gustafsson: Om en människosyn och en kultursyn och synen på... ja.

Sara Meidell: Det var därför det var så viktigt att ha med dem. För att jag tycker att de är så litterärt intressanta i sig själva. Där kan man se en utveckling från tidigt 90-tal, ett litet länssjukhus, Ö-viks sjukhus och ett universitetssjukhus. Lite snabbare. Mera pressad vård. Man skriver snabbare inte så engagerat kanske. Det är så otroligt intressant, jag har haft många intressant fynd i journalerna.

Eva Gustafsson: När du började skriva den här boken, eller det stadiet då du visste att det skulle bli en bok eller längre text, var det första gången du läste de här texterna?

Sara Meidell: Jag hade beställt hem dem. De har legat hemma i säkert, ja åtta år kanske. Jag tror att jag beställde hem dem när mina barn var i ungefär samma ålder som jag själv var när jag blev inlagd. Det var något med det.  Alltså hur var det där? Sen kände jag inte att det var lockande. Jag var inte rädd för att öppna dem men det kändes inte relevant när de väl låg där. När det sen blev aktuellt med bokprojektet, och att nu har jag den här tiden. Då var jag tacksam, då började jag plöja. Och det var bra att jag gjorde det ganska raskt och sökte specifika talande avsnitt för att spåra.

Eva Gustafsson: Hur var det då? Att möta sitt barn, eller barnet man var.

Sara Meidell: Jag kan bli... jag ska verkligen säga att genom hela mitt liv och alla kontakter jag har haft med vården. Det finns som ingen att klandra. En del har velat peta. Finns det inte en uppgörelse? Hur kan det inte ha lyckats? Varför har det inte funkat? Vad fasen, ibland lyckas inte cancerbehandlingar heller. Ibland går det inte, men alla gjorde sitt bästa utifrån det kunskapsläge som då var. Men sådana saker som att man tidigt skriver att "flickan är petimäter hon är väldigt prestationsinriktiad och läser väldigt dystra böcker". Och det sätter verkligen fingret på vad fasen är hönan och ägget, vad är en kultursjukdom, som att det skulle smitta på något sätt. För jag hade ju uppfunnit den här metoden själv, den kom jag inte från några böcker som jag hade läst.

Eva Gustafsson: Nej.

Sara Meidell: Det kan jag se nu.

Eva Gustafsson: Metoden. Vilken metod? Du sa att du hade uppfunnit den här metoden själv.

Sara Meidell: Ja, Svältandets metod. "Vi tror att det kan vara anorexi men hon är ju alldeles för ung för att ha det." Nu vet man ju att det är på ett annat sätt. Men också en sorg om jag ska dra det lite snabbt. Jag hade en läkare ett tag på barnkliniken i Ö-vik som trädde in när en läkare hade gett upp. Och han kom in som en egen helt annan figur och var inte rädd utan var sådär ta mig med in i din värld. Jag vill förstå hur du tänker. Skit i vågen, vi gör det sen, berätta hur du tänker, hur ser din värld ut? Och vi ritade på whiteboard-tavla. Det var som ett vindlande... Att få bli hörd så upplevde jag som så otroligt stort och befriande. Och vi följdes åt ett tag. Och sen slutade han fick jag veta. Men jag fick ju läsa nu i journalen att han hade ju också gett upp. För han hade ju då känt sig för maktlös ta sina händer ifrån mig och sagt att jag vågar inte ta ansvar för det här längre. Och det var tungt för jag hade då tänkt att vi var ju allierade, du ville ju gå med mig in i det här.

Eva Gustafsson: Mmm.

Sara Meidell: Och nu kan jag tänka att det var helt rätt att han gjorde så. Men det är sådana där upptäckter.

Eva Gustafsson: Ja, det är också en väldigt sorgligt. Även som läsare känner man den sorgen. Han lämnar underlandet eller kaninhålet och klättrar upp igen till jorden där ovan.

Sara Meidell: Det här kan jag inte vara i.

Eva Gustafsson: Ja, jag känner också att det här är inte en uppgörelse, upplever jag ,med anorexivården. Däremot så finns det ju en berättelse som en underton i boken. Om läkarvetenskapen, om synen på hysterikan. Du nämner ju, nu är min franska obefintlig – men Charcot.

Sara Meidell: Exakt. Precis.

Eva Gustafsson: Som ju var känd för… hysterikor. Han försatte dem i hypnos.

Sara Meidell: Precis, han förevisade på La Salpetrière. Inför auditorium där. Icensatta eller ja, halvt iscensatta sjukdomstillstånd. Han dompterade patienterna liksom.

Eva Gustafsson: Just det. Jag upplever att du känner ett starkt släktskap bakåt. Vad är det i dina upplevelser som gör att du känner att det finns den här bryggan över till…?

Sara Meidell: Ja, det är olika. Jag refererar ju mycket till Karin Johannissons arbeten och hennes jobb kring Den sårade divan, gränslandet mellan sjukt och friskt, kvinnliga kultursjukdomar och vad som får sägas och hur det får sägas i vissa givna tider och vilka uttryck samhällets skevheter kan ta sig. Att det kan trappas ner till att handla om ett kvinnligt sjukdomstillstånd som jag ser det. Som jag känner igen mig så starkt i. Det blev jag också ifrågasatt för i någon recension. Det var Per Andersson i SVT som helt avfärdade. Det är falskspel att hävda att det här med att erfarenheten av tvångsmatad skulle ha nån slags samband med suffragetternas kamp att göra. Och för mig är det helt självklart. När jag som elvaåring faktiskt blir, när min kropp blir tagen ifrån mig. Jag tappar helt min självbestämmanderätt.

Eva Gustafsson: För du blir sondmatad som elvaåring.

Sara Meidell: Ja, jag menar det är inte någon strid. Det är inte någon slagsmålsscen utan nu måste vi göra det. Men ändå känslan av att nu förlorar jag allt jag har. Det kan jag absolut känna ett systerskap med suffragetterna kring, som med sina kroppar stred för sitt självbestämmande. Jag vet inte om den kopplingen låter helt ologiskt. För mig är den helt självklar.

Eva Gustafsson: Men är det någonstans att man hakar upp sig på just... jag menar, vi hade ett samtal med Maria Turtschaninoff innan. Somliga av er var säkert här och lyssnade på det. Som kom in på det här med dualismen med att hela vår värld bygger på uppdelningen mellan natur och kultur, manligt och kvinnligt och så vidare. Någonting i den här paradoxen att på något sätt vilja bort från natur men samtidigt så blir det något i svältandet som gör kroppen i stället hypersynlig.

Sara Meidell: Jo verkligen.

Eva Gustafsson: Det är någonting i den paradoxen som man, som jag då fastnar där. Att i flykten bort från...  

Sara Meidell: Ja, verkligen.

Eva Gustafsson Flykten ur kroppen placerar en och låser en i den.

Sara Meidell: Ja, det är ju inget svar. Precis så är det. Det är ju sjukdomens paradox. Att det, för mig i alla fall, att det aldrig har handlar om någon vilja att vara smal eller uppnå något slags yttre skönhetsideal och det har aldrig handlat om viljan att dö men konsekvensen blir du blir smal och du kommer att dö. Därför att det är en typ av beroendesjukdom som leder ner i döden och det är ju den förtvivlan som man till slut kommer till. Att det här är inte svaret. Det kommer inte att… det är inte svaret.

Eva Gustafsson: Du skriver ju vid något tillfälle tror jag, du skildrar kroppen som ett vapen. Inte kanske i första hand riktat mot dig själv i något slags självskaderetorik som vi är ganska vana vid. Det finns ju något slags lingo som omgärdar den självskadande kvinnan eller flickan eller ungdomen men du skriver ”Jag vill skada andra med min kropp.”

Sara Meidell: Ja, det är något flöde, något tankeflöde det där. Att det finns en enorm aggressivitet som är lite oriktad.

Eva Gustafsson: Precis. Och du är också inne på det till och från. Detta med att vara jägaren. Detta med att inte vara bytet.

Sara Meidell: Ja.

Eva Gustafsson: Att svälta sig stark, den paradoxen. Att vara jägaren. Du har också något du kallar jägarläget. Kan du inte förklara det?

Sara Meidell: Det är det här farliga som en del tycker att vi inte ska prata om alls. Därför att det kan vara att berätta om något som är lockande. Det är faktiskt bara ett tillstånd som människor som fastar till exempel, man upplever en viss mild eufori av att gå ner i svält. Att det blir ett endorfinpåslag, ett adrenalin. Att av rent överlevnadsskäl så blir man alert för att du ska gå ut och kriga, jaga mat. Och då måste du vara skärpt och snabb och vass, Lite svartvit i ditt tänkande gärna, för att då blir det snabbare och inte så känslomässigt påverkad. Det är jägarläget och det är rätt skönt att vara i tills det inte blir skönt lägre och det är ett väldigt kort fönster. Mmm.

Eva Gustafsson: Om vi tittar på omslaget så är det ju ett självporträtt, det är du själv som har tagit bilden?

Sara Meidell: Nej.

Eva Gustafsson: Nej det är det inte?

Sara Meidell: Det är Elin Berge som har tagit bilden.

Eva Gustafsson: Det är Elin Berge som har tagit bilden. Att jag trodde att det var du som hade tagit den är ju för att upprinnelsen till boken ju egentligen var på Instagram. Att du började posta fotografier.

Sara Meidell: Ja, berättelser

Eva Gustafsson: Och tillhörande texter. Jag blir nyfiken då för att mycket av samtalet om anorexi eller ätstörningar i vår tid handlar ju om utseendeideal och så och du säger att för dig har det handlat om något annat. Men jag blir ändå nyfiken på bilders betydelse för dig.

Sara Meidell: Ja, precis.

Eva Gustafsson: Du skriver mycket i bilder. Det är en väldigt bildrik bok. Ja, vad har du för relation till bilder och till självporträtt?

Sara Meidell: Jag har haft väldigt svårt för bilder på mig själv i alla år fram tills för några år sedan. Jag har inte velat vara med. Det fanns ju perioder i min barndom när jag var sjuk som jag verkligen så här jag ska inte vara med på bilder och det finns väldigt få bilder på mig. Jag har haft väldigt komplicerat förhållande till det men sen det handlar väl om något slags halvmedvetet projekt av att testa hur det är att ta plats på det sättet. Med min egen bild i offenliga forum. Hur blir det och hur kan jag laborera med det? Det finns en väldigt bred och analyserad tradition kring den typen av självporträtt, berättelsen. Det är väl någon slags en lek med det där. Hur det skulle se ut? Får jag ta plats så här? Vad händer om jag gör det? Ja, men det verkar ju liksomsom. Hur tas det emot? Testa de gränserna och rummen litegrann.

Eva Gustafsson: Jag tänker just det här platstagandet. Du skriver ju, som vi alla gör, utifrån en mängd identiteter och positioner såklart. Jag tänker framför allt då på två. Och då tänker jag inte på att skriva en inifrån-rapport som ju då har varit centralt för kritiken av boken. Även de väldigt hyllande och positiva recensionerna av boken har handlat mycket om detta. Att skriva inifrån, en väldigt subjektiv berättelse. Jag tänker på andra identiter. Dels då faktiskt den som kritiker och journalist. Hur det har varit att skriva. Fruktade du, när du visste att den skulle ges ut ut i världen, fruktade du andras läsning? Du har ju någon episod då du själv skriver hur du pressad inför en deadline tvingas använda andras konstnärliga uttryck för att göra en egen poäng som kanske distanserar sig ganska mycket från verket.

Sara Meidell: Ja, precis. Det där är ju... jag har verkligen försökt under skrivandet var jag tvungen att bara försöka blända bort allt sånt, allt jag vet om hur litteraturkritik fungerar, vilka instinkter som driver det och hur kulturredaktioner resonerar. För det hade inte gått att skriva om jag hade haft det med mig för mycket och i vissa stycken tycker jag själv att det är väldigt synligt när jag har skrivit mot en tänkt kritiker. Att nej, det här ska du inte få mig på. Men jag har försökt att inte göra det. Men ja. Nu tycker jag att det är ganska skönt, på ett sätt, att veta lite mer om hur det ser ut bakom kulisserna på kulturdebatter och hur greppen och metoderna kan se ut och rent strategiskt kunna tänka lite från ett annat håll vad som är värt att gå in och vad som kan bli bäst att bara lämna, tajming och sådant där.

Eva Gustafsson: Den andra positionen jag tänker på är ju den som förälder och kanske mer specifikt som mamma. Det är ju en av bokens smärtpunkter också. Jag menar att inte bara skriva som mamma utan att vara det och att vara det i sjukdomen.

Sara Meidell: Mmm.Ja.

Eva Gustafsson: Du resonerar ju kring det etiska i att skriva som mamma. Vem är ansvarig utgivare för det här skriver du vid något tillfälle.

Sara Meidell: Ja, precis

Eva Gustafsson: Och många kritiker har ju också tagit fasta på just föräldraskapet som den stora smärtpunkten. Men jag tänker att själva slitningen mellan att vara mor och en skapande person den tror jag väldig många delar och kan uppleva.

Sara Meidell: Ja, verkligen.

Eva Gustafsson: Men här finns ju ytterligare en dimension då i och med att barnen också skrivs in i din berättelse. Var det frestande någon gång att fiktionalisera, att skriva det här i en berättelsens form?

Sara Meidell: Ja, jag tror. Det kan ha funnits någon sådan tanke att det här vore skonsammare att göra helt i romanform, men jag vet inte, jag är väl lite för intresserad själv av vad som händer när det blir helt naket. Jag tror att jag hade något driv av att nej, men nu det här måste jag bara fronta fullt ut liksom och se vad som händer. Sedan har det varit, jag hade inte gjort det om barnen vore mindre alltså och om de inte... De har varit... från första instagram-inlägget har de varit helt självklara med att det är klart du ska berätta det här. Det är klart att du ska berätta det så här också. Och liksom fullständigt uppbackande i hela projektet.

Eva Gustafsson: Det ska ju också sägas att dina barn, de växer inte fram som några personer i den här boken.

Sara Meidell: Nej, de är statister mer.

Eva Gustafsson: Ja, du är väldigt mån om, upplever jag, om deras integritet. Utan det här är en historia om dig och om moderskap.

Sara Meidell: Precis, det är utfiléat olika situationer som jag vill ta med för att belysa olika exempel på hur vår tillvaro var.

Eva Gustafsson: Precis ja. Men jag tänker att den du utlämnar i de situationerna är du själv snarare än barnen.

Sara Meidell: Ja, jag hoppas… det är fint att det läses så.

Eva Gustafsson: Det finns också ett resonemang om att sjukdomen, jägartillståndet är ett slags villkor för skrivandet eller i alla fall att du har svårt att föreställa dig ett skrivande på något annat vis.

Sara Meidell: Ja, och det där är ju hårt draget också. Det förstår man ju egentligen att det är klart att jag inte har skrivit i ett svälttillstånd, det har där har väl varit i perioder av livet, glimtar mer. Men det är hela det fältet berör ju också kreativa tillståndet som en del svältkonstnärer använder sig av, som Kafka eller Karen Blixen men som tycker jag också kan kopplas väldigt starkt till bruk av andra substanser hos konstnärer och skapande människor att man letar efter att försätta sig i ett tillstånd som känns eller är frigörande för tanken och för den personen då lossar på en massa hämningar eller självcensur och får det att flöda på. Och det är väl också en av de farligare sakerna att prata om. Men jag menar på att det måste man väl kunna prata om på samma sätt som alkoholmissbruk och att Carina Rydberg har skrivit alla sina romaner påverkad av alkohol tydligen. Det är intressant som fenomen.

Eva Gustafsson: Jo, och missbruk finns ju också med i boken. Du beskriver din period i London. Det är sex och droger som i vilken Kerouac eller Bukowski eller Miller som helst men samtidigt ganska befriat från lust eller utlevelse eller.

Sara Meidell: Ja, den episoden är viktig att berätta för att det handlar om och det är något jag tror att väldigt många kvinnor kan känna igen sig i att man upptäcker att min kropp kan vara en slags valuta i olika sammanhang socialt eller och då är det väl bara fint ifall, det här låter väldigt grovt när jag pratar om det, men fint om det inte är så känslo… om man kan vara lite avstängd. Då kan jag vara som en snubbe som använder det lite lättvindligt för att få saker. Så att det kopplar väl till det.

Eva Gustafsson: Vi tappade bort en överenskommelse som vi hade som att du ganska tidigt skulle läsa ett stycke. För att jag vill att ni som inte har läst boken än, jag hoppas verkligen att ni gör det, också ska få ta del av ditt språk. För det här är ju också en berättelse som befinner sig i språket. Skulle du vilja läsa ett litet stycke.

Sara Meidell: Ja, jag tar din. Vad vill ni höra, vill ni höra om den vuxna människan eller barnet?

Eva Gustafsson: Den är ju också full av hundöron men då vill jag säga ifall jag har några kollegor här att det är alltså mitt privata exemplar och inte en lånebok.

Sara Meidell: Men här då. Jag tar det här då. Det är när barnen är små. På väg hem från förskolan.

[Sara Meidell läser ur sin bok]

Eva Gustafsson: Tack Sara. Ja, det är en oerhört vacker och oerhört smärtsam bok och jag tänker att en del av det som gör ont som läsare är väl just att varken boken eller sjukdomen egentligen följer en tacksam dramaturgisk kurva.

Sara Meidell: Precis.

Eva Gustafsson: Jag tänker att också när vi är vana att möta ja oavsett om det handlar om sjukdom eller utanförskap eller vad det kan vara så är vi vana av någon form av

Sara Meidell: Förlösning

Eva Gustafsson: Kamp mot, en vinst över, en förlösning ett katarsis.

Sara Meidell: Nej, precis, det är också ett väldigt medvetet grepp. Det handlar om att jag vägrar gå med på den affärsuppgörelsen som gäller för kvinnor i offentligheten att du måste kunna placera dig på säkert avstånd från avgrundens rand. Kunna bevisa att du är helt vid dina sinnens fulla bruk, har ett vackert läkt ärr för att kunna få prata om det här. Bara det att jag går inte med på den dealen, men det betyder inte att jag är långt åt den sjuka skalan. Jag vill inte bara… jag vill inte behöva presentera ett lyckligt slut för att ha rätt att prata. Jag vill strida så hårt för rätten för att det ska få vara komplext. Det måste få vara. Jag lämnar det med läsaren. Men det hade vi en del diskussioner om inledningsvis på förlaget. Det känns som att man vill ha en liten tonartshöjning på slutet, något som skimrar lite i alla fall. Ja, men det hade jag väl kunnat snida ihop. Jag har ett väldigt som fint liv. Jag hade kunnat skriva fram ett fint utklingande slut, men för mig var det viktigare att vara mer skoningslös och släppa det mer i ovisshet.

Eva Gustafsson: Jag vill säga att skimret finns ju där. Det är ju inte en entydigt mörk text.

Sara Meidell: Nej.

Eva Gustafsson: Upplever jag det som i alla fall.

Sara Meidell: Det är svårt.

Eva Gustafsson: Som i scenen du nyss läste.

Sara Meidell: Det är mycket som var fint och var går gränsen där mellan vad som kan vara glorifierande för ett sjukdomstillstånd eller vad som bara kan få vara fint fast det är jobbigt ibland.

Eva Gustafsson: Vi ska alldeles strax hinna med några publikfrågor. Men jag vill bara kanske lite på det temat. Jag nämnde ju ”Djävulsgreppet" här i början och det var ju en bok som handlar om ett misshandelsförhållande och ja, det slutar… Jag ska väl inte spoila den, men det slutar inte bra i alla fall. Det slutar inte bra.

Sara Meidell: Nej.

Eva Gustafsson: Och det jag tyckte var fascinerande med den texten var att den å ena sidan beskriver ett väldigt extremt förhållande, verkligen, eftersom det är Lina Wolff som har skrivet. Det går ju fullständigt åt helvet. Och något väldigt partikulärt och en erfarenhet som definitivt inte delas av alla kvinnor. Och samtidigt finns det något i den som beskriver en kvinnlig erfarenhet som jag tror nästan alla kan känna igen sig i. Och lite samma känner jag när jag läser din bok att det finns båda lagren på något sätt. Att det finns en del som blir obegriplig för den som står utanför den. Du begripliggör den men den går inte att spegla sig i. Men det finns också ett annat stråk som handlar om att bara vara en kvinnokropp i den här världen.

Sara Meidell: Vad fint.

Eva Gustafsson: Och då blir jag nyfiken på när du själv skrev. Om du skrev med en riktining mot någon, vem hoppades du skulle läsa och hur hoppades du att du skulle bli läst

Sara Meidell: Ungefär så. Jag har faktiskt inte haft, så egoistisk har jag nog behövt vara att i skrivandet att jag inte har kunnat tänka mig en tänkt mottagare för det hade nog blivit för svårt. Nej, jag behövde nog göra det men jag blir väldigt väldigt väldigt glad när jag hör just såna läsningar. För det är just det jag har hoppats. Att nu förstår jag lite bättre, nu kan jag känna igen komplexiteten av det här. Jag kan känna igen mig i väldigt mycket. Att jag släpper ner det och så får det… att det förgrenar sig ut i jättemånga delar av samhället och kvinnovarandet som blir begripliggjorda genom min berättelse.

Eva Gustafsson: Mmm.

Sara Meidell: Så.

Eva Gustafsson: Vi har lite tid för publikfrågor och Maria här har mikrofonen. Är det någon som vill fråga något.

[borklippta publikfrågor]

Eva Gustafsson: Annars har jag en till. En av de starkaste tankarna som väcktes hos mig handlar inte specifikt om erfarenheten av anorexi eller så, men däremot detta av att på många sätt ha en feministisk blick på eller analys av samhället eller det egna varandet men samtidigt att aktivt eller av egen maskin eller på grund av omständigheter bli fjärmad från ett kvinnokollektiv eller från ett…

Sara Meidell: Ja, precis.

Eva Gustafsson: Ja, hur hanterar man egentligen att de villkor man lever under är ojämlika på massa olika sätt och drabbar en för att man är kvinna och samtidigt känna att systerskapet på vissa plan är något man vill fly ifrån därför att det drar in en i just den ojämlikheten.

Sara Meidell: Ja exakt. Jag har inga svar. Jag har ju verkligen i perioder och…

Eva Gustafsson: Jo, nu måste du svara [skämtsamt]

Sara Meidell: Jo, när jag varit underviktig och så har jag kunnat ha en enorm längtan efter att vara i det kvinno…Man går in i bastun och så bara men gud jag är för mager för att vara här och så tittar jag på alla de otroligt vackra kvinnor som liksom har riktiga kroppar och känner att jag vill vara en del av er. Och det är ett så starkt utanförskap.

[stadsbibliotekets automatiska stängningsmeddelande går igång.]

Sara Meidell: Men, vi pratar ju.

Eva Gustafsson: Ja

Sara Meidell: Vi kanske får avsluta.

Eva Gustafsson: Jag tycker att du i lugn och ro ska få avsluta den tanken. De ska bara dra alltihop på engelska också.

[skratt]

Sara Meidell: Det är väldigt kluvet

Eva Gustafsson: Mm

Sara Meidell: Och det här att jag nu när jag är mer stabil i kroppen. När jag känner mig delaktig så är det bland det vackraste som finns. Jag är en del av alla ni andra. Vi kan strida tillsammans liksom.

Eva Gustafsson: Mmm

Sara Meidell: Ja, det är inte. Jag har väldigt mycket kvar att tänka på.

Eva Gustafsson: Och då blir ju den naturliga följdfrågan. Kommer du att skriva igen.

Sara Meidell: Jag tror att jag behöver göra det.

Eva Gustafsson: Ja, skriver gör du ju naturligtvis hela tiden i ditt yrke, men…

Sara Meidell: Jo, men att skriva något friare tror jag att jag kommer att behöva göra. Något som är bara helt… beroende på vad den här debatten, vad det lämnar mig för ett spår i mig. Jo, det kommer definitivt att bli något mer litterärt. Ja.

Eva Gustafsson: Det ser vi väldigt mycket fram emot, Sara. Tack!

Sara Meidell: Tack så mycket.

[Applåder]