Ibland ser vi filmer som är mer än bara något som roar för stunden. Filmer som biter sig fast för att de kryper under huden och blottlägger människan i all sin skröplighet men också skönhet. Filmens språk är ju så annorlunda mot texten och litteraturen.

 

Vi upplever filmmediet med så många sinnen samtidigt och en riktigt bra film lämnar även en åskådare till fantasin och berättar inte allt.

 

Jag tycker om när filmen litar på betraktaren och överlåter hemligheter som oöppnade skrin som man själv får öppna med den egna erfarenhetens nycklar. Två sådana filmer har den ryske regissören Andrey Zvyagintsev gjort tillsammans med duktiga medarbetare.

 

Båda filmerna är lågmält och långsamt berättade. Kan man ha tålamod och luta sig tillbaka och njuta av de stillsamma poetiska och vackra scenerierna och fotot så kommer historierna till en på ett otroligt nära och nästan smärtsamt sätt. Öppningsscenerna i båda filmerna är laddade och suger direkt tag i åskådaren. Det är oerhört skickligt!

 

Text: Vicky Uhlander, Umedalens bibliotek