Jägare och hundar kommer i horder att söka sig till de svenska fjällen för att pröva jaktlyckan. Spänningen är stor. Finns det någon fågel i år? Kommer alla timmars träning att ge resultat, eller kommer hunden att missköta sig? Hur blir vädret, regnar och blåser all vittring bort eller torkar solen bort alla spår av ripan?

 

Jakt med stående fågelhund är en livsstil. Det är inget man bestämmer sig för att börja med idag och sedan utövar imorgon. Bakom en framgångsrik jakt ligger år av systematisk träning. Det som för ett otränat öga förefaller vara ett ganska simpelt förlopp, hunden söker, finner och stöter upp en fågel så att jägaren kan skjuta, är i själva verket en oändligt komplicerad process där samspelet mellan förare och hund måste vara klockrent.

 

För att inte tala om den skicklighet som krävs av skytten för att träffa en fågel i flykten. Även här måste det till träning och åter träning för att inte viltsäcken skall vara tom när jaktdagen är slut.

 

För att jaga ripa krävs att man älskar att vara ute i naturen och att man älskar att gå och gå och gå. Det kan vara många kilometer mellan ripkullarna. Då krävs det att konditionen är på topp, musklerna är i trim och skorna är ingångna för att inte kramp, andnöd och skoskav ska förstöra hela upplevelsen. Det samma gäller självklart för hunden, förutom möjligtvis skoskav, även om det låga vassa riset på fjället kan tära nog så hårt på dess tassar.

 

Själv befinner jag mig bara i nybörjarstadiet. Vår valp Enya är sju månader och vi har för första gången varit på fjällträning för att se och lära av de mer erfarna hundarna och deras förare. Det var en helt fantastisk upplevelse med bedövande vacker natur, trevliga människor och en kittlande spänning när hundarna fick korn på fågel. En upplevelse som gav mersmak.

 

För er som vill ha tips på träning och förberedelser finns mängder av bra litteratur. Se några exempel nedan.

God jaktlycka!

Text: Elenor Lindberg, Vännäsby bibliotek