Allt går igen. Så också i cykelvärlden. Cruisern till exempel, den biffiga och rundkurvade cykeltyp som letat sig upp till våra breddgrader, inte är den någon nyhet precis. Amerikanskt 50-tal i kvadrat.

 

Min faster Anna som 1950 tagit sig över Atlanten med Svenska Amerikalinjen för att jobba som hembiträde lyckliggjorde en dag en av sina brorsöner med en katalog fylld av sagolikt osannolika cyklar av just det slaget. Som jag drömde, fantiserade och hoppades. Men förgäves.

 

Jag fick vänta till påsken 1959 innan drömmen uppfylldes, om än i annan form. Äntligen en egen cykel och dessutom av herrmodell, Vilken befrielse för en halvfärdig tonåring; att slippa använda någon av de två damcyklar som annars stod till buds; en halvgammal och en urgammal svart Monark av änkefrumodell.

 

Det blev en Crescent, en tvåfärgad läcker sak i grått och duvblått med pepitamönstrad dekal på ramen. Att den hade den här dekalen var ett viktigt plus för en tolvåring med sinne för extravaganta detaljer och den tvåfärgade lacken gick ju bara inte att motstå.

 

Varför skulle jag nöja mig med en endaste färg när både Opel Rekord och Volvo Amazon fanns att få tvåfärgade. Oväxlad var den däremot. Något annat var inte att tänka på.

 

Det här var långt före den stora växelinflationens tid och curlingföräldraskapet var ännu inte uppfunnet. Skulle man någonstans så var det till att gå eller cykla och benmuskler fick man som bonus.

 

Om jag inte minns fel kostade den 325 kronor. Med några kronors tillägg för de två extra kattögon som skulle sitta på bakskärmen. Leverantör var Emil Eriksson, byns tystlåtne cykelhandlare och stolt ägare till en Crescent CSF_LookUpDocumentId_(2000), "morgondagens moped" som det hette i annonserna.

 

Och visst var den vacker i sin nyskapande form med lack i ljusgrått och madonnablått. Nymanfabrikörerna måste ha hyrt in en poet för att ge glans åt färgen.

 

Med tiden blev den stadscykel och hamnade med sin ägare i Uppsala. Där lånades den ut på långlån till en vän till en vän, en blivande läkare som sade sig lida av akut cykelbrist. Att läkaretiken inte omfattade cyklar förstod jag när lånet återställdes ett halvår senare.

 

Glanslös och repad i lacken, i allmänt eländigt skick och med den extravagant pepitarutiga dekalen som ett sorgesamt minne blott hade den utgjort ett fall för CO, Cykelombudsmannen, om en sådan nu hade funnits. Av detta lärde jag mig att aldrig låna ut min cykel till en vän till en vän och aldrig till en blivande läkare.

 

 

Ibland kan cykellycka vändas till sin motsats - cykelolycka. Och för en annan cyklist kan ett bottennapp som detta bli ett rent fyndmotiv. Foto: Anders Olofsson.

Text och foto: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek