Carl Axel Gyllenram blandar sanning och fantasi
Carl Axel Gyllenram är aktuell med sin fjärde roman, Jag, Anna, vill gå vidare nu, som blev nominerad till Selmapriset 2015. I vår intervju berättar han om hur han skapar världar och personer som både liknar och skiljer sig från det gamla bekanta.
Berätta om Jag, Anna, vill gå vidare nu. Vad handlar den om och hur fick du inspiration till att skriva den?
– Det började med korta texter om flickan Lisa och hennes utsatthet och märkliga fantasier. Sedan blev familjen runt henne tydlig för mig. Jag placerade den i Kulbäcksliden, en by som jag känner rätt väl, och då kom naturen mer in i handlingen, främst i form av Degerö Stormyr som ligger högst upp i byn.
– Jag placerade familjen i ett hus där en litterärt aktiv kvinna från Vindeln har bott, nämligen Martina Nilsson, och då fick romanen karaktär att även handla om skrivandet. Mamman till Lisa heter Anna och har ett behov av att skriva varje dag, något som hennes sambo Christer inte gillar, då han sedan länge har ett slags komplex för att uttrycka sig skriftligt.
Varför skriver du? Vad ger skrivandet dig?
– Jag tycker väl om att skapa alternativa världar och bit för bit bygga upp dem. Och låta de människor som bor i den ganska lilla världen sakta växa fram. Skrivandet är ett sätt för mig att samla mina tankar och uttrycka sådant jag funderar på, men göra det i gestaltad form, det vill säga genom en berättelse, som är konstnärligt bearbetad.
Du skriver ofta om Västerbotten, trots att dina rötter finns i Småland. Hur mycket av dig själv finns i dina böcker?
–
Det är ofrånkomligt att det finns mycket av mig själv i dem, och därför kan det ju kännas lite besvärande att många av mina gestalter inte tycks vara helt normala. Jag är ju själv en sansad och eftertänksam person, om jag får säga det själv, men det verkar inte hindra mig ifrån att skapa gestalter som är mycket olika mig själv. På något sätt har jag väl dem i mig. Min fantasi är som den är.
– Att det blir Västerbotten har som grund att mina småländska rötter till stor del har torkat in, men det kan kanske bli en ändring på det.
– Det blir inte lättare, för jag ställer större krav på mig själv, och jag tycker också att varje roman är bättre än den föregående. Jag har blivit allt mer omsorgsfull om språket.
– Jag tycker inte att jag ännu fått det genombrott som författare som jag förtjänar, vilket kan bero på att jag främst uppfattas som till exempel bibliotekarie, och man kan ha svårt att ta till sig att en person kan satsa seriöst på sitt författarskap trots att denne också har en löneanställning på heltid.
Har du några tips till andra som drömmer om att skriva?
–
Helt enkelt att skriva och skriva, läsa och läsa, och inse att det mesta man skriver inte blir särskilt bra. Men något av värde kan man till slut sålla fram. Jag vill också säga att man ska försöka hitta sina egna berättelser och sitt eget språk, men den vägen kan förstås gå via att man delvis härmar sina förebilder.
Jag vet att du läser mycket, vilken är din största läsupplevelse? Finns det någon bok som har förändrat dig?
–
Jag får nog säga
Den vita vidden
av Albert Viksten och
Romanen om Olof
av Eyvind Johnson. Båda förändrade mig och stärkte min lust att skriva själv.
Vilken litterär gestalt skulle du vilja vara, eller bli kompis med?
–
Kanske självaste Faust hos
Goethe.
Till sist, har du något nytt bokprojekt på gång?
–
Inget bokprojekt, men två kortare sommarpjäser, en för Sjungaregården i Granö, och en för Hällnäs station och dess museum.
Men för eller senare börjar jag kunna ana en ny roman, men just nu är jag utan både idéer och inspiration. Möjligen blir det så småningom något som utgår från min uppväxtstad Kalmar. Något rysligt.
Text:
Åza Sjöstam, Vindelns bibliotek
Foto: Monica Häggström