Berättar med kontraster
I Eva Lindströms böcker gäller det att ha ögonen med sig, då bilden kan berätta oändligt mycket mer än texten. Men även för denna framgångsrika illustratör och författare var vägvalen inte alltid solklara.
Inspirerande svartsynthet
En dag fick hon i present en bok med skämtteckningar av Oskar "OA" Andersson. Hans drastiska och svartsynta bilder gjorde intryck och fick henne att började härma hans sätt att teckna.
Konstskolan i Västerås beskriver hon som ett paradis, där hon fick all den frihet hon behövde.
Fem år på Konstfack följde sedan – ett bra ställe, men lite pretentiöst. Det blev många affischer men mindre måleri.
Kombination blev svaret
Efter tiden på Konstfack jobbade Eva Lindström som spärrvakt, städade tåg och grubblade över om hon skulle bli konstnär eller fortsätta göra affischer. Sedan gick hon på Komvux och började teckna serier. Hon insåg att det var kombinationen av bild och text hon skulle ägna sig åt.
Sceneriet kommer först
Senare kommer hennes bilder att förändras. Målandet kommer att ta allt större plats och det handfasta tecknandet med svarta konturer blir allt mindre framträdandet.Det första hon tänker på är landskapet och miljön där allt händer. Ett sceneri växer fram. Figurerna i berättelsen dyker upp först senare. När grunden är lagd börjar hon jobba med texten och skriver den klar innan hon börjar skissa på de olika uppslagen.
I skogen är en bok där tid inte finns eller några andra vardagliga hållpunkter som gör tillvaron fattbar och begriplig. Figurerna i boken Maggan, Snuten och Trim vet inte vad årstider är och blir lika överrumplade varje gång det blir vinter eller sommar. Vi befinner oss i en sorts drömvärld där allt är nytt och oförutsägbart.
Träd och buskar är levande väsen och kan plötsligt ge sig av och försvinna. Men kan man ge sig iväg kan man också komma tillbaka. Allt utspelar sig mot en fond av drömskt skiftande akvarellfärg med utskjutande detaljer i gouache.
Tillbakahållen text ger plats
Det är i bilderna det händer saker. Varje uppslag markerar något nytt med ny färg. Bland favoriterna finns ett uppslag där Alf häller ut grodyngel i vattnet längst upp på vänstersidan och några redan simmar iväg längst nere på högersidan. Däremellan är diket stort och brunt och förmodligen ganska geggigt.
Ett annat uppslag visar en vinterbild där allt har frusit, diket, älven pölen och plaskdammen. Ren och skär lycka för Alf och hans kompisar som passar på att åka i sina plastpulkor i nerförsbackarna som ju också frusit. Vattnet har äntligen blivit användbart. Jag tänker på berättelsen om den gamle japanen som efter att ha fullbordat sin målning fann den så fulländad att han klev in i den. Det skulle jag också velat göra om jag var mästaren bakom de här bilderna.
Sju gånger har Eva Lindström blivit nominerad till ett Augustpris. Den åttonde gången borde det äntligen vara hennes tur. Skam vore det annars.
Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Ulla Montan