Det är en bok med text i stor stil och enkelt språk, ändå är det en sådan kraft i Akins ord. Kanske är det just för att hon är ett barn, som fått uppleva saker som inget barn borde behöva vara med om. Hon talar till läsaren på ett enkelt och ärligt sätt, som barn ju gör. Alla känslor finns med och får finnas där. Det är bokens styrka.

På vilket sätt har då denna bok förändrat mitt liv? Jo, därför att den väckte mitt engagemang för flyktingars situation. Fram till dess att jag läste Akins berättelse hade jag nog inget begrepp om vad en flykting var. Trots min unga ålder tog jag intryck av boken och reflekterade.

Jag kommer aldrig helt kunna förstå hur flyktingar känner, eftersom jag aldrig varit i deras situation.  Men Binnie Kristal-Andersson gav en liten inblick i vad dessa människor tvingas gå igenom. Det räckte för mig. Jag blev inspirerad till att kämpa mot rasism och nazism, att stötta de utsatta, de som är sårbara. Det hade kanske aldrig hänt om jag inte ”träffat” Akin.

37 år har gått sedan boken publicerades, men jag vill hävda att den är aktuell än idag. Mycket har såklart förändrats runt omkring oss, men vissa saker är desamma: flyktingbarn och deras familjer tvingas fortfarande fly från krig och elände; lämna allt bakom dem i hopp om att en ny, trygg tillvaro väntar i ett främmande land.

Än idag får invandrare kämpa med att lära sig ett nytt språk, komma in i en ny kultur, hantera traumatiska upplevelser och hotet från de hatiska krafterna i samhället som inte vill ha dem här. Allt detta får vi lära oss om genom Akin. Det är värdefull kunskap som kan skapa tolerans och empati. Kraften från en enda bok är enorm.