-Hoppa!

 

Jag vänder mig häpet om där jag står i fören med tampen i hand. Förvisso beredd att hoppa - men inte nu väl? Det är minst tio meter från båten till bryggan där det är tänkt att jag ska landa. Nej, det kan han väl inte mena, min nyblivne make? Men en hastig blick på hans sammanbitna ansikte övertygar mig. Jo, han menar precis detta.

 

Vår stora och rätt tunga segelbåt stannar inte så där med en gång och den vänder definitivt inte på en femöring. Någon måste hoppa iland – från stort avstånd verkar det som – och snabbt vända sig om och se till att båten inte ens nuddar bryggkanten eftersom skador då kan uppstå.

 

Det framgår också väldigt tydligt att det finns en given vinnare när det gäller vad som är värt att bevara i oskadat skick och det är inte jag! Alltså hoppar jag och slår mitt tidigare längdrekord från mellanstadiet (3,40) med många centimeter. Några stilpoäng utdelades dock inte.

 

Detta var mitt första, men långt ifrån sista, hopp med livet som insats.

 

Det här är en situation som de flesta kvinnor som råkat gifta sig med en man med vidhängande båt är väl bekanta med. I mitt fall var det särskilt komplicerat. Eftersom jag aldrig tidigare hade seglat och han hade både byggt båten och seglat jorden runt med den så stod det från början klart att erfarenhetsmängden ombord var lite snedfördelad. I stort sett gjorde jag som jag blev tillsagd, det blev ofta bäst så. 

 

Det tycks alltid vara kvinnans uppgift – förutom att fixa all mat ombord förstås – att hoppa iland och förtöja båten. Man kan fråga sig varför. Det råder väl inget tvivel om att detta är en uppgift som är bäst lämpad för män!

 

De har både längre ben och kraftigare armar och har således bättre förutsättningar att kunna hoppa längre och erbjuda bättre motstånd när båten obönhörligt kommer glidande. Men mannens uppgift ombord verkar vara att stå vid rodret och därifrån utdela order.

 

Det är ypperligt svårt att upprätthålla sin värdighet i en hoppande situation. Redan i den mentala ansatsen ligger en viss tvekan – ska jag hoppa nu (risk för magplask) eller vågar jag vänta (risk för kvaddad brygga och dito båt)? Själva hoppet ska vi bara inte tala om.

 

För utan ansats (och det finns varken tid eller rum för annat än den mentala) så kan hoppet inte bli något annat än ett misslyckande. Nedslagsplatsen är dessutom ofta osäker.

 

Jag har under årens lopp hoppat mot bryggor, stränder, klippor, sluttande klippor och sluttande, hala klippor. Jag har alltid överlevt, men det har varit på håret.

 

Det finns tillfällen jag aldrig glömmer fast jag skulle önska att det var möjligt. Vi fick en gång söka nödhamn i en vik där stränderna var så snåriga att det var omöjligt att gå iland. Men ur vattnet stack det upp några betongfundament där man skulle kunna lägga till.

 

Ni vet väl vad som händer när man hoppar från hög höjd mot ett stumt underlag som betong? Det blir ingen fjädring, man landar tungt och måste ta ett antal steg för att återfå balansen.

 

Det känns som om benen trycks upp genom kroppen och passerar bålen och sålunda tillknåpad och med huvudet någonstans i knähöjd studsade jag några raska steg framåt.

 

Därefter tog den plana ytan på betongklumpen plötsligt slut och jag försvann ner i vattnet på andra sidan. Fortfarande springande och med tampen i ett stadigt grepp.

 

Båten missade betongen med några millimeter och det var inte min förtjänst. När jag kravlade mig upp igen attackerades jag av en mås som hade sitt bo med ägg på sagda betongklump. Ett minnesvärt ögonblick för någon med fågelfobi som jag. Turligt nog saknades det publik vid detta tillfälle.

 

Redan tidigt i min seglingskarriär upptäckte jag hyllan med världsomseglingar på biblioteket. Här fanns de tidiga klassiska skildringarna med starka, tysta män i huvudrollen. Män som utförde otroliga bedrifter, som aldrig gick iland och aldrig gjorde några missbedömningar. Och jag upptäckte att det fanns andra skildringar.

 

Jag läste Överens med havet av Naomi James där hon utan omsvep erkänner att hon glömt att räkna med kompassens missvisning när hon la ut kursen. Så härligt prestigelöst! Jag fortsatte med Följ med runt jorden av Beate Kammler. Författaren saknar helt erfarenhet av segling när hon och maken ger sig iväg på en världsomsegling.

 

Det finns också berättelser där hela familjer ger sig iväg. Att segla med barn bjuder på helt andra upplevelser och man måste på något sätt också fixa barnens skolgång. Jorden runt med Red Admiral av Stein Hoff och På världsomsegling med Ariel IV av Birgitta Boye-Freudenthal handlar om familjer som vågade kasta loss. 

 

Ta rodret kvinna! av Linda Lindenau är en mycket klok bok om kvinnan som ensamseglare, vilka problem man kan stöta på (både generellt och för att man är kvinna) och med många goda råd – även för män.

 

Det här var skildringar som jag kände igen mig i. Vanliga människor som gör vanliga misstag, människor som inte seglar oavbrutet i hopp om att slå något rekord utan unnar sig upplevelser på vägen i form av möten med miljöer och med andra människor. Där upplevelsen och inte prestationen är det viktigaste.

 

Numera är vår segelbåt såld och vi har istället en liten motorbåt med utombordare. Med den tar man sig nästan överallt, den går inte så djupt. Nästan omöjlig att gå på grund med faktiskt. Man behöver inte heller hoppa eftersom den snällt glider upp utefter bryggkanten och man tar bara ett kliv upp på densamma.

 

Fast förra sommaren gick vi ändå på grund med den lilla båten. I Umeälven. Det var inte jag som satt vid ratten. Och jag fällde absolut ingen kommentar.

 

Eva Petri Eriksson, Obbolabiblioteket