Det är någonting med övergivna hus som får en att stanna till, att börja fundera. Kanske har det med tystnaden att göra, med spår av liv som vill bli tydda och historier som vill bli berättade.

I min ägo har jag en ängel, en på samma gång förgylld och rostig amorin av järn. Den fann jag i den obebodda gammelstugan på släktgården under en tidig upptäcktsfärd bland malätna vargskinnspälsar, muslortiga tidningshögar och buntar med svartkantade begravningsbrev.

På vingarnas ovansida finns en brottyta. Kanske hade den rundkindade ängeln varit en fot på en möbel, en kista.

Gammelstugan finns inte kvar, men amorinen utmanar min fantasi där den ligger i mitt fönster och väntar på sin berättelse, en del av den större berättelsen om en gård, ett hus och tre generationers liv, drömmar och förhoppningar.

Några mil från platsen där gammalstugan stod finns de sorgesamma resterna av ett gammalt hotell som en gång erbjöd friskluftssuktande sörlänningar komfort och fagra vyer. Hotellskylten finns kvar men de mäktiga balkongerna har gett upp.

Huset har en klar skräckfilmspotential men har nu räddats till nytt liv av några entusiaster som har stora planer för den förfallna skönheten. I somras började man med att bjuda in lokalbefolkningen till en musikfest och nästan alla kom. Det gamla hotellet har haft en central plats i byns historia och många har minnen därifrån.
 
Ödehus finns det gott om. Några blir omtyckta motiv för akvarellmålare. En mästare som Lars Lerin återkommer ofta till hus av det här slaget, lika vanliga i hans glesbygdsvärmland som i vårt Västerbotten.

I hans Tillbaka finns några rader som i koncentrerad form ger en ordbild av en alltför vanlig syn;


  "Ännu en mörkögd gård
    med sina knuttimrade drömmar
 Murstocken har rämnat. Vedspisen, kökets rostiga altare,
    Står där fjättrad i sin tyngd, översnöad av färgflingor.
   Färgerna sluter sig till varandra, antar landskapets
   gråskala.
    Spår. Tecken. Ljusskärvor. Kattmatburkar.
  Tonerna fattas i fiolfodralet. Radioapparaten tiger
    som om den lyssnade"

Andra dokumenteras av fotografer med känsla för det som håller på att gå förlorat, ett kulturarv i fritt förfall. I boken Svenska ödehus har författaren Sven Olov Karlsson och fotografen Philip Pereira dos Reis dragit sitt strå till stacken.

Tio hus presenteras och får sina historier berättade, alltifrån en förfallen skånelänga i Kåseberga på Österlen till ett ensligt beläget kapell i Forsträskhet norr om Boden. Husen är av helt skilda slag men tillsammans utgör de "trådar i en gobeläng om folkhemmets gryning och skymning" där vare sig Konsumaffär eller miljonprogramsbyggnader saknas.

Hus och hus förresten, i ett fall handlar det om en klippskreva, i ett annat om en hel ö där bebyggelsen säckat ihop och helt invaderats av sly och småskog. Som en rostig plåtklockeblomma i stort format står en antik hårtork mitt bland älgörten.

En favorit är "Rajtet", en niorumsboning av praktfullt slag i Västmanland. Byggt av en man som återvänt till sin föräldragård efter några år som byggmästare i Stockholm med ritningar från ett villabygge i Djursholm.

Kanske var det härifrån Sven Olov Karlsson fick inspiration till sin roman Amerikahuset där en sliten fängelsekund återvänder till sitt barndomshem som övergivits och efter några decennier blivit till just en ödegård. Samma ödehus finns avbildat på bägge böckerna.

En fotografisk minnesruna kallar Hampus Hedelius sin bok Öde om det bortglömda Sverige. Här finns inte mycket text, bara en kort presentation av de byggnationer som dokumenterats. Bilderna får tala för sig själva. Ett påkostat på gränsen till skrytsamt arkitektkontor vittnar om obegränsad framtidstro och storslagna drömmar. Nu har mögel och mossa tagit över i rum inredda med exklusivt träfaner och italiensk marmor.

I Jan Jörmarks skildringar är det inte bara enstaka hus som är öde och övergivna. Här handlar det om hela miljöer, om industrianläggningar som gjort sitt, lagts ner och lämnats åt sitt öde. Om samhällen som byggts upp och vittrat ner när arbetstillfällena försvunnit.

Det är både skrämmande och tankeväckande. I ett efterord med rubriken Skapande Förstörelse citeras samhällsvetaren Joseph Schumpeter som beskriver kapitalismen som "en rörelse av Skapande Förstörelse" där nya produktions- och samhällsformer ständigt introducerades. Och där konsekvensen blev eliminerandet av äldre lösningar.

Det höga förändringstempot har skapat avlagringar och ruiner från epoker som passerats på rekordkort tid. Inte undra på att vi människor ibland känner oss vilsna och förbisprungna.

I Lost buildings, en praktfull volym om byggnader som gått förlorade genom tiderna, fastnar jag för Pennsylvania Station i New York. En gigantisk byggnad, ett mästerverk i amerikansk arkitektur med förebilder i romersk byggnadskonst som var tillägnat den mest dynamiska amerikanska järnvägen.

Pennsylvania station invigdes 1910 och jämnades med marken ett halv sekel senare trots att den var byggd att brukas i århundraden. Det var inte krig eller en naturkatastrof som blev dess fall utan politisk dumhet och krass ekonomisk vinningslystnad konstaterar författaren Jonathan Glancey och tillägger; "Look at it, and weep."

Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Hans Millgård, Photos.com