Sommarboken

Jag har läst en riktig klassiker i sommar. Ett kapitel om dagen - högt för mig själv - för jag måste smaka på språket.

Älskade Tove Jansson - ingen kan som hon med värme, finurlighet, humor och vasshet skriva om det helt vardagliga. I Sommarboken får vi tillbringa en hel sommar med Sophia, hennes pappa och hennes farmor. En farmor som jag hela tiden läser in Tove i - men hon kan faktiskt lika mycket vara en Sophia.

Somrar på Trutön

Vi hade en gång en sommarstuga på en ö. Trutön i Bottenviken. Där vandrade får varje sommar och ön var inte större än att man lätt gick runt den på en dag. Trutön var överblickbar och för ett barn var den hela världen. Där skrev mina föräldrar in sina namn i ett hjärta i barken i ett träd som många år senare hittades liggande i mossan av min pappa. Då tog han fram sin kniv och skar ut brädbiten och den pryder numera en vägg i mitt hem.

När jag läste Sommarboken var det Trutönsomrarna som jag minns dem som blandade sig i läsningen och förgyllde den. Så är det ofta med böcker för mig. En enda mening för mig in i egna minnen, erfarenheter och olika åldrar.

Vänskap och lek

Men tillbaka till Sophia på ön i Finska viken. Pappan bara jobbar och jobbar i bakgrunden, ibland tar han sig tid att lägga lite nät eller göra en liten utflykt så mest är det farmor och barnbarnet Sophia som tar ön i besittning. Farmor har tillbringat många somrar i stugan på ön och kan varje tuva och sten, vet var allt växer och har sett ön i både sol och storm. För Sophia är allt nytt och därför finns det mycket att fråga om, mycket att upptäcka, mycket att ifrågasätta. De är ute på flera äventyr, inte bara på hemmaön utan ute till havs och på andra öar. Det är en fin vänskap där farmor har tålamod och ibland inte, hon berättar och visar och lämnar ut hemligheter, bannar och förklarar och har alltid tid att lyssna. Hon går omkring i spökskogen och täljer små figurer som hon sen placerar tillbaka i deras rätta element.

 "De satt fasthakade eller gränsle i träden, vilande mot stammen eller nersjunkna i marken, med sträckta armar sjönk de i kärrvattnet eller låg lugnt hoprullade och sov vid en rot." "Vad är det du håller på med? frågade Sophia. Jag leker, svarade farmorn."

En dag kommer en lekkamrat till ön för att hälsa på Sophia. Hon är försiktig och blyg (ett litet knytt). Hon är inte van vid ö-livet men har vackra lockar som Sophia beundrar. Pipsan kallas hon men i hemligt samförstånd byter farmor och Sophia namn på henne. Hon får heta Berenice. Sophias farmor är den som kan locka ut Berenice ur hennes blyghet på sitt eget luriga vis.

Vardagsäventyr

En dag vill Sophia titta på utsikten och klättrar högt upp i ett sjömärke till farmorns förskräckelse. Högt där uppe slår skräcken till och farmor får användning av allt lock och pock hon kan komma på för att förmå flickan att klättra ner igen. Då tänker farmor upproriskt:
"Jävla unge, tänker farmorn, förfärliga barn, men så går det när de förbjuder en allt som är roligt. De där som är i rätt ålder".

Jag tänker med värme på Toves svenska författarsyster Astrid och på Ronja - som tränade sig att göra allt som var så farligt under Mattis omsorger eller Skorpan som fått lära sig att vågar man inget är man bara en liten lort.

Ja, det händer mycket på sommarön. I 22 kapitel får vi läsa om 22 små vardagsäventyr - om gagelhönor och schlafrocken på vinden, skurkbåtar och stormar och om en mycket egensinnig katt.

Visdom

I det sista kapitlet har vi hunnit fram till augusti och man packar ihop för att åka till fastlandet igen. Farmorn städar ön för att den skall bli fri och ren från människor och få vila sig i sitt eget majestät där ute i havsbandet. Men om det kommer en stackare i sjönöd så har hon även förberett det med varma kläder, ljus och t o m gästcigaretter.

Så mycket levnadsvisdom i en liten bok. Farmor har en gudstro som är enkel och okonstlad - när Sophia frågar om allt stort och märkvärdigt, t ex om att Gud borde ha en sekreterare som kan hålla reda på alla som ber runt om i världen eller om änglar kan flyga ända ner i helvetet säger farmor med enfas:

"Han skulle aldrig hitta på något så dumt som att göra ett helvete. [...] Du kan väl begripa att livet är tillräckligt besvärligt utan att man ska bli straffad för det efteråt. Man blir tröstad, det är ju hela idén."

Så klokt!

Många fina teckningar finns i boken. Av Tove Jansson förstås!

 

 

Arthur på en ö i havet...

Av: Holst, Peter Tipsat av: Hans Millgård

Om det finns böcker som är som gjorda för hängmattan en sommardag så är det här en sån.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Wiveca (Vicky) Uhlander den 24 oktober 2012