Michelel Paver, författare till ungdomserien Vargbröder och de två fristående skräckromanerna Evig natt och Expedition Kanchenjunga är tillbaka med en gotisk skräckroman.

Träsket drar

Och med gotisk skräckroman menar jag verkligen en gotisk skräckroman av det klassiska slaget med handlingen förlagd till ett gammalt slott, eller i alla fall ett väldigt ståtligt gods, där en otäck godsägare med en mörkt förflutet ställer till oreda för en ung kvinna.

Edmund Stearne, historiker och förmögen ägare till godset Wakenhyrst, slaktar brutalt en av husets anställda och blir sedan inlåst på sinnesjukhus. Under 26 år målar han konstant på tre tavlor som efter hans död blir berömda. Maud Stearn återberättar med hjälp av faderns dagböcker händelserna som ledde fram till mordet.

Historien nystas upp ganska långsamt. Träsket utanför godset är ständigt närvarande, träsket som fadern verkar frukta mer än något annat och som också drar Maud till sig.

Verkliga händelser

Skräcken på Wakenhyrst är i mitt tycke kanske Michelle Pavers bästa roman, men kommer säkert inte att passa alla. Det är inte en skräckroman så mycket som ett litterärt försök till en modern gotisk roman. Författaren har lagt ner en otrolig möda på research och mycket i romanen är inspirerat av verkliga händelser, exempelvis Richard Dadds konst. Michelle Paver är mer dragen tilll Ann Radcliffe än Bram Stoker och de övernaturliga inslagen få stå lite år sidan till förmån för berättelsen.

Jag är mindre förtjust i titelns översättning och omslag. Orginalets titel Wakenhyrst har fått försvenskningen Skräcken på Wakenhyrst. Omslaget ser ut som en ungdomsbok från 1980-talet vilket gör mig lite orolig att den här fantastiska boken ska missa sin målgrupp.

Men det är alltså en välskriven nygotisk roman som både håller en väldigt klassisk form men också moderniserar kvinnoroller och bygger upp stämningen på ett mycket bra sätt.