Siri bor här och där. Hon håller precis på att vänja sig vid varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Två rum, två hus, två hem och sådär sju tusen steg emellan. Eller i alla fall två kilometer.

Kompisarna bor närmare mamma, särskilt Björn som är så fin. Han är bäst på hockey och snöänglar och lite bra på pussar också.

En kväll, några dagar före jul, när det inte är mammavecka smyger Siri ändå till mammahuset och kikar in genom fönstret. Det hon ser då kan hon inte glömma.

Bilden etsar sig fast och gnager i hennes hjärta. Där i vardagsrummet, i stora härligaste fåtöljen, sitter någon som hon inte alls känner. En lång en med mustasch, en som tar mammas hand och kysser den.

En tung hemlighet

Siri vågar inte berätta. Hon håller det hemska inom sig. Hon vill inte veta men vill ändå.

Det är en vecka före jul och hon har bara en önskan. Siri vill att mamma och pappa ska flytta ihop igen. Nu.

Björn är en varm tröst i det trasiga livet. Och morfar som gillar böcker och som tror att Siri inte förstår rövarspråket. Och farfar som luktar skog och är bäst på att åka kälke.

Siri har många fina omkring sig men vemodet i själen finns där, nästan hela tiden.

Sju tusen steg är en fin och vemodig berättelse om Siri, om hennes oro och om hennes familj. Det är lätt att känna igen sig och bli både varm och lite ledsen i själen. Lite spirande kärlek finns med men allra mest den taggiga svartsjukan.

Den norrländska miljön i boken känns viktig, snön och stjärnorna, hockeyn och skotern. En riktig bokhandel finns det också.

Bokens slut är öppet och bäddar för en fortsättning. Jag vill gärna läsa mer om Siri.

Läs början av boken på smakprov.se (länken öppnas i ett nytt fönster)