I en underjordisk simbassäng håller de hus. Simmarna. Bassängbesökarna är ett vi. Vi som simmar.

Uppe på land lämnas havererade äktenskap, cellgiftsbehandlingar och ohållbara arbetssituationer. Nere i bassängen finns bara simmare. Långsamma simmare, mellansimmare och snabbsimmare.

Bassängen är en annan värld. En fristad från tillvaron ovanför ytan. Så en dag skymtas en spricka på bassängens botten. En tunn, mörk linje i den djupare delen av bana fyra. Är det början på ett slukhål? Är det början på slutet? Eller är sprickan bara inbillad?

Allt vi minns och inte minns

En av simmarna är Alice, som allt eftersom börjar glömma saker. Kanhända tappar hon bort handduken, eller glömmer koden till sitt lås, men så fort hennes kropp når vattnet så vet den vad den ska göra. ”Hennes simtag är långa och flödande, bensparkarna är kraftfulla, tanken klar.”

Alice kommer ihåg sin bästa vän Jeans telefonnummer. Hon kommer ihåg att hon skickades ut i öknen med sin bror och mor under kriget, och att det var hennes första tågresa. Hon kommer ihåg att stryka bort en hårslinga ur sin dotters ansikte. Hon kommer inte ihåg hur en kokar kaffe.  

Vi får följa Alice genom hennes dotters ögon vidare till tillvaron på boendet Belavista. Där börjar kvällarna precis klockan åtta då nattljuset tänds. På Belavista vaknar du då personalen bestämmer att du ska vakna. Och somnar då de lägger dig och lampan släcks.

Den som bryter mot reglerna kan behöva få ett piller. Här spelar det ingen roll vem du varit i ditt tidigare liv. Allt som räknas är den du är nu. 

Humor och svärta 

Ofta skrattar jag till under läsningen. Julie Otsaka målar upp många talande och humoristiska bilder av karaktärer och situationer. Men i det roliga ryms också det svåra. De komiska inslagen förstärker i sin kontrast mörkret och sorgen.

Som läsare tapper jag garden inför det tunga. Om att långsamt förlora någon. Ett medvetande och en människa som minns saker, men som glömmer annat. Läs Julie Otsakas Simmarna – det är en pärla! Ett plus är det otroligt fina omslaget.