Sharon och min svärmor

”Kanske kommer jag en dag att förlåta er för att ni under 42 dagar påtvingade oss utegångsförbud, men jag kommer aldrig att förlåta er för att vi blev tvungna att ha min svärmor boende hos oss i vad som verkade vara mer än 42 år.”

Det är Amirys ord till den israeliska armén och ett ganska bra exempel på hennes drastiska humor och formuleringskonst.
 
Kan berättelser från ett ockuperat Ramallah vara underhållande? Roliga?
 
Mitt svar är att det beror på vem som berättar och hur.
 
Den ständigt aktuella konflikten i Israel/Palestina har skildrats och berättats av många. Såväl i skönlitterär form som dokumentär. Ingen har däremot gjort det som Suad Amiry. Hennes dagböcker från Ramallah var aldrig tänkta att tryckas utan fungerade enligt henne själv som en form av terapi.
 
Sharon och min svärmor är en mycket personlig berättelse inifrån ett ockuperat Ramallah under åren 2001-2002. Hon lyckas med konststycket att visa hur man försöker leva ett ”normalt” liv under ockupation. Trots allt ska man ju jobba, äta, umgås och leva. Här blandas stort och smått. Vi får möta den lilla individen med den stora konflikten som bakgrund.
 
Ofta skildras tillvarons absurditeter som i berättelsen om hunden som fick inresepass till Jerusalem medan matte blev utan. I egenskap av hundens chaufför var det dock möjligt att följa med. Drastiska skildringar av vansinnig byråkrati lockar till skratt men undertonen är djupt allvarlig. Med humorns hjälp visar hon läsaren en annan sida av konflikten och man får möta människorna bakom tidningsrubrikerna. Stenkastande ungdomar på Västbanken blir plötsligt personer med hopp och drömmar, släktingar och tankar.
 
Sharon och min svärmor är kort sagt en mycket underhållande bok om ett mycket svårt ämne. Den borde finnas i varje portfölj i Annapolis!

Citronlunden

Tipsat av: Wiveca (Vicky) Uhlander

Det här är en underbar film även om den handlar om djupt allvarliga ting.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Anna Holmström Degerman den 27 november 2007