I sin bok Rummets poetik undersöker den franske filosofen Gaston Bachelard olika sorts rum vi är i, har varit i och framför allt de vrår där vi har vistats i som barn.

 

I ett hörn i ett rum kan vi i tysthet fantisera fram bilder som leder oss till enkla tillstånd där vi upptäcker saker på nytt. Det ger oss förtröstan. Dessa upptäckter gör vi i en tät relation till ett rum, en vrå, menar Gaston Bachelard.

 

I dessa vrår upphör liv. Orörlighet uppstår. Denna avsaknad av liv är en förutsättning för att vi ska nå in i oss själva. Denna avsaknad av liv sker i en relation mellan oss och det fysiska rummet i vår barndom eller de trapporna vi gick upp och ned för. När vi tänker tillbaka upphör tiden. Rummet existerar intensivt. Vi existerar genom rummet, tror jag att Bachelard skulle mena.

 

När vi betraktar andra rum, till exempel ett fågelbo, kan vår intensiva inlevelse av det fysiska fågelboet i en trädgård ge oss en rik och enkel bild av vad ett fågelliv är. Vi förstår ett fågelliv och känner medlidande för fågeln.

 

Bachelard går lite längre, det är inte bara upptäckten av oss själva och världen som är viktigt. Någonstans i oss får vi förtröstan när vi upptäcker saker på nytt. När vi förstår ett fågelliv frågar vi oss:

 

”Skulle fågeln bygga sitt bo om den inte hade sin instinktiva förtröstan på världen?”