Foto: LX-Tex/Bigstock

Mutant: minnen från den förbjudna zonen är en av flera böcker i ämnet svensk rollspelshistoria som publicerats på senare år. Samtidigt har det kommit remakes av gamla rollspelsklassiker som Mutant, Drakar och Demoner och Chock, åter från graven. I speltidningen Fenix första nummer från 2019 synar Dan Algstrand den svenska nostalgitrenden och landar i att det alls inte rör sig om någon bakåtsträvande önskan att återuppleva ett gyllene men dött förflutet, utan snarare om en kreativ lek med både gammalt och nytt. Den svenska rollspelshobbyn är starkare än på länge, och sprudlar av livskraft.

"Från en gammal rollspelare till en annan", sade alltså min vän. Föga anade vare sig han eller jag att hans gåva skulle slå an en sträng också hos vår briljante men pensionerade spelledare, tillika min man. En gång i tiden skapade han de mest livfulla och fantastiska världar för oss andra att utforska. Sedan försvann lusten och inspirationen, och spelgruppen hänvisades till en tynande tillvaro med brädspel som nödproviant.

"Man kanske skulle ta och sätta sig ner och spela litet Mutant", sade han, sent på kvällen när gästerna hade börjat gå hem. Jag bara såg på honom. Kanske att en ensam tår trillade längs min kind.

Jag minns så tydligt det ögonblick då jag först insåg att rollspel är något fantastiskt. Mina yngre bröder hade provat att spela med en kompis, och nu skulle vi tre ut på ett eget äventyr. I egenskap av min tretton år höga ålder var det jag som skulle vara spelledare. Jag ägnade en vecka åt att skriva ett äventyr, måla detaljerade kartor och bekanta mig med regelsystemet: Advanced Dungeons & Dragons, våra föräldrars originalutgåva från sjuttiotalet.

Så kom speldagen. Med stor inlevelse målade jag upp den försvunne trollkarlens förfallna torn för mina bröder. De valde den vänstra korridoren, och hamnade framför en låst dörr med mystiska inskriptioner. Nyckeln till den här dörren fanns längst nere i källaren, på en kedja kring den döde trollkarlens hals. Bakom en lång rad tuffa monster, hihi. Så vad gjorde då mina bröder? Gick de vidare för att hitta nyckeln? Nej, en av dem drog glatt fram sin stridsyxa och gick lös på dörrens murkna bräder.

Va? Får man göra så? Kan man göra så?

I denna stund gick det upp för mig att rollspel är helt väsensskilt från andra spel. Visst finns det regler och ramar för berättelsen, men inom dem är vi fria. Fria att vara och göra vad vi vill. Det är längtan efter den där oerhörda, berusande friheten som sedan följt mig genom livet. Lusten att bryta sig lös från verklighetens bojor och uppgå i en berättelse som skapas genom ord mellan goda vänner. Jag tror att det är en längtan som vi aldrig egentligen växer ifrån.

Så när vår spelgrupp efter tio års uppehåll åter samlades för att rulla tärning och gå på äventyr tillsammans var det som att återförenas med en avskuren del av mig själv. Och du som känner igen dig: ta en titt i bibliotekens rollspelshylla. Ett tips från en gammal rollspelare till en annan.

Bild: Shaineast/Bigstock