Min mamma lärde mig sticka redan när jag var barn. Som så många andra envisa ungar kunde jag själv, trodde jag. Jag vägrade hålla garn och sticknålar på det traditionella sättet. Här löpte inte några trådar följsamt över pekfingret för att jämt och fint låta sig formas till en halsduk.

Istället krökte jag fingrarna likt Pomperipossa, nöp fast garnet och ägnade mig åt avancerad krigföring mot det stackars handarbetet. Fingrarna rörde sig upp och ner som miniatyrbrännbollsträn när garnet tvingades på plats. Resultaten av mina första försök finns inte kvar, tack och lov.

Garn och garn förresten. Det här var på den tiden då syntetgarn var populärt. Det innebar att krigsstickningen gnisslade också. Svettig, arg och gnällig tioåring som möter 100 procent syntet gör att frigolit på fönsterruta faller platt i jämförelse. Men nu var det ju ingen alternativ 70-talsmusiktävling jag deltog i utan snarare "Sticka den noppigaste halsduken". Jag hade kanske vunnit båda.

Det här var för övrigt inte den enda gången som mitt stickande har irriterat omgivningen. Många år senare köpte mina känsliga nattarbetande kollegor på Umedalens sjukhus bambustickor till mig. Metallstickorna smattrade, menade de. Det innebar kanske att jag hade slutat brottas och fått upp farten. Mycket positivt. Det hade också varit bra om gåvostickorna hade en användbar dimension. Fast det är ju tanken som räknas. En del av dessa alster finns dessutom kvar, bambustickorna också.

Åren går och jag stickar fortfarande på mitt alldeles egna vis. Nu monterar jag motvilligt mina alster själv, vilket min mamma gjorde åt mig medan hon levde. Det blev snyggast så, tyckte vi båda. Men nu, när jag är både farmor och mormor, har jag mognat så till den milda grad att jag inte slänger stickningen i golvet, utan avslutar det jag påbörjat. Med mer eller mindre lyckat resultat, ska tilläggas. Där var förresten min mamma också ytterst tålmodig och hjälpsam.

Jag har på senare år fått en nytändning. Detta har inneburit att Umeå stadsbibliotek numera har ett stickcafé varannan tisdag. Något kaffe bjuds det inte på, det får deltagarna ta med eller köpa i närområdet.

Däremot finns det trevliga stickkamrater som bjuder på inspiration och sitt kunnande om någon kör fast. Och kör fast gör jag fortfarande. Har jag fler än en färg att hålla reda på så skapar min brist på teknik ett trassel utan dess like. Då är det tur att mina nya "mammor" rycker in och tålmodigt benar ut härvorna. Jag har ingen aning om hur jag ska klara mig under sommaruppehållet.

Den 18 juni är det World wide knit in public day, Världsstickardagen 2016. Då hoppas jag att alla slags stickentusiaster kommer till Väven, nere vid Fika, och stickar offentligt mellan klockan 11 och 14. Om jag får bestämma så sitter vi utomhus, men om vädret har tänkt bråka så kryper vi in i Fika och stickar högljutt. Kom du också.

Slutligen vill jag tipsa om några fina stickböcker som finns att låna. Vissa passar mig, andra inspirerar mig och en del innehåller rena önskedrömmar, men de passar kanske dig?

Text: Maud Sandström, Umeå stadsbibliotek
Bild: Corneja/Bigstock