Diktsamlingen Picknick, blixt har Emily Berry skrivit till minne av sin döda mor. För att göra minnet av henne rättvisa har författaren använt sig av en imponerande arsenal av olika uttrycksformer. Korta dikter blandas med långa, texter helt skrivna i versaler blandas med dikter som endast består av ett ord per rad. Några av dikterna lånar sin form från sånger och gamla grekiska tragedier medan några texter går i dialog med så vitt skilda författare som A.A. Milne och Virginia Woolf.

Vatten som uttryck för sorg

Men framför allt är det vatten i olika former som Emily Berry utgår från i sitt sorgearbete. Det rör sig naturligtvis om tårar, men också bränningar, vågor, regn, floder och hav. Så här fint kan det bli när Berry med hjälp av ett stormande hav försöker ge läsaren en bild av sitt svåra projekt:

Att titta på havet är som att se någonting som gått i bitar/oavbrutet sträva efter att bli helt 

På ett annat ställe i boken får havet uttrycka ett försiktigt hopp:

Havet är en plats där vad som helst kan hända/Du vet, när två hav möts uppstår djup smärta och njutning vid gränsen

Spännande och variationsrikt

Picknick, blixt inleds med följande citat av Sigmund Freud: ”Förlusten av en mor måste vara något mycket märkligt.” Märkligt, men samtidigt också spännande och variationsrikt, är även Emily Berrys minnesprojekt. Det är ändå de mera tillgängliga dikterna jag tar med mig efter att ha lagt ifrån mig boken. Här kommer ett exempel på en lika gripande som enkel dikt:

En gång såg jag min mor ro
Om natten över vatten
Jag ropade på henne och hon tittade tillbaka
Log så vackert