Drygt 50 år efter att The Beatles sista ackord tonat ut, fortsätter framgångssagan att väcka intresse. Det visar inte minst fjolårets uppmärksammade dokumentär av Peter Jackson. Men finns det verkligen något nytt att säga om bandet, som inte redan sagts eller skrivits? Det kanske den här prisade biografin av Craig Brown kan svara på.

Succé utan motstycke

Lite tillspetsat kan berättelsen om världens mest inflytelserika band sägas ta sin början i Liverpool 1957, då Paul McCartney träffade John Lennon - tolv år senare tog den slut på ett tak i London. Det knappa decennium då Beatles erövrade världen saknar motstycke i musikhistorien. Deras låtkatalog talar för sig själv.

Som läsare slås jag av hur fyra ynglingar från enkla förhållanden går från levnadsglada lustigkurrar, som charmar allt och alla, till att sex år senare ge ett ganska härjat intryck, trötta på uppmärksamhet och präglade av interna bråk. Men vem kan klandra dem? Kontrasterna från Beatles snabba genombrott 1963 vittnar om en utveckling som måste varit omtumlande.

Deras första spelning det året lockade en publik på 200 personer i norra Skottland, dit de körde i en skåpbil, som var så kall att de fick lägga sig ovanpå varandra för att hålla värmen. I mars släpptes deras första LP, Please Please Me, som omgående blev listetta. I oktober samma år sågs deras tv-framträdande i England av 15 miljoner tittare. Då hade framgången redan nått hysteriska dimensioner och alla ville ha en del av kvartetten från Liverpool, och det bara fortsatte. Säg den som flyter opåverkad genom den malströmmen.

Kända detaljer

Med ett personligt anslag lotsar Craig Brown oss igenom kända detaljer för den som kan sin Beatles. Däribland ryktet om Paul McCartneys död, samt alla myter och sägner som omger bandet, alltifrån omslaget på Abbey Road till diverse tolkningar av låttexter. Men även anekdoter och vittnesbörd från människor som inte direkt befann sig i den inre kretsen. Som till exempel polisen i London, som beordrades upp på taket för att stoppa Beatles sista live-framträdande 1969, men blev stående och avnjöt konserten istället. När han senare avrapporterade till hans betydligt äldre befäl svarade denne:  ”Om man måste ställa sig på taket till sitt kontor har man ingen framtid som musiker”.  

Beskrivningen av John, Paul, George och Ringos inbördes relationer och karaktärer känns ungefär som förväntat. John och Paul som de låtskrivande genierna, George som den lite outnyttjade begåvningen, samt till sist Ringo, den solidariska lagspelaren.

Lättläst och underhållande

De avsnitt i boken som jag mest reagerar över är beskrivningen av Yoko Ono. Hon skildras nästan uteslutande i negativa ordalag. Var hon verkligen bara en gränslöst osympatisk person, som nästlade sig in i en viljelös John Lennon, som hon framställs i boken? Eller sitter legenden om hur hon förstörde  Beatles så djupt i alla britter, att till och med en erkänd memoarförfattare omfattas av den och helt tappar omdömet?

Med det sagt så tycker jag ändå att den här lättlästa och underhållande boken har alla förutsättningar att nå utanför den hängivna beundrarskaran – sina 747 sidor till trots.