Min mamma brukade berätta hur min mormors mor fnös åt hur granngården använde sig av ”bjäran”. Själv känner jag till minst en vitterstig och platsen för en offersten. Myter och berättelser låg nära till hands i min familj.

Jag brukar berätta för barn och ungdomar, och även vuxna som är intresserade, om gamla tiders sägner och sagor. När jag gör det i skolan hoppas kanske lärarna att barnen ska lära sig något. Det är inte alltid min agenda. Ibland behöver sagorna berättas för sin egen skull. Sagor är, precis som rackarungar, rörliga och något som får liv tillsammans. Sagor är interaktiva. Det finns inget rätt eller fel i ett berättande, det är något levande. En nedtecknad saga är egentligen något annat, något stagnerat.

Mycket material som jag utgår ifrån är insamlat på 1930-talet och även om sagorna har ett äldre ursprung är det svårt att se bortom det tryckta. Vad som berättades under 1700-talet och det prästerna inte skrev ned, vet vi inte så mycket om.

Här uppe i våra trakter är ”vittra” ett vanligt fenomen i folktron. Ju längre norrut vi kommer desto mer mänskliga blir vittra och de övertar funktioner som både hustomtar och troll har längre söderut. Enligt en kristen förklaring sägs vittra vara människor som gömde sig under Jesus bergspredikan, från bibelns Matteusevangelium.

Samernas föreställning om saajve-folket, med sydsamisk stavning, har många likheter med vittra. Saajve uppfattades ofta i mänsklig skepnad och var, precis som vittra, en osynlig makt som levde i någon sorts parallell värld med människan.

I boken Besvärjelser, sagor och sägner från Västerbotten av Greta Nordlund berättas historien om en bonde som har hiskeliga besvär med vittra. Det visar sig att han byggt sin ladugård precis där vittra har sitt matsalsbord. När bonden flyttar ladugården blir det lugnt.

Samma berättelse återfinns i Kirsti Birekelands samling av samiska sagor, men där är det en renskötare som blir bjuden på gästabud i en saajvegård. De berättar för honom att han måste flytta sin renhage, eftersom djuren bajsar och kissar på deras matsalsbord.

Många berättelser kretsar kring trollkunniga samer. En återkommande berättelse är den om en same som besöker en bondgård och ber om att få vila, och när han lämnar huset så "spår" han det. Spå betyder i detta sammanhang att trolla, snarare än att förutsäga framtiden. I en del berättelser är den ena bonden så lat att hon inte orkar stiga upp och hälsa samen, och när huset blir spått så bli också hon, eller annan familjemedlem, sängliggande för resten av livet.

Det är ofrånkomligt att vissa sagor från den här tiden dras med en viss rasism. Samerna fick ofta spela rollen som otäcka och trollkunniga. Både ättestupan och föreställningen om att nåjden åt flugsvamp saknar belägg i verkligheten. Historien om trollkunnige Spå-Klemmet från Vindeln är en typiskt demoniserande saga.

Samiska sagor brukar ofta vara spännande. Stalon är en otäck typ, en jätte som är både kannibal och urstark och som gärna äter barn. Ännu otäckare är hans fru Rovhtege med bara ett öga, som hon dessutom kan plocka ut, och sitt järnrör som hon suger människors blod med.

De gamla sagorna är otäcka. Det vet alla som kommit i kontakt med bröderna Grimms sagor efter att först ha sett de moderna, tecknade filmversionerna.

Med denna text vill jag tacka alla som lyssnat och bidragit till sådana trevliga sagostunder. Aldrig har jag så roligt som när någon själv bidrar med upplevelser och historier. Vår berättartradition är fortfarande stark och levande och biblioteket är en bra plats om man vill fördjupa sig och lära sig mer om gamla tiders tro och sägner.

Text: Tommy Bildström, Vindelns bibliotek