Noveller från Sverige till Indien
Litteratur på de flesta indiska språk är sällsynt i svensk översättning. Men situationen är på väg att förbättras. Birgitta Wallin tipsar om ingångar till en ny och spännande värld.
Birgitta Wallin har använt sig av en lite ovanlig översättningsmetod för att berika svenska bibliotek med indiska författare. Trots att hon själv inte talar tamil har hon översatt pseudonymen Ambais novellsamling Flod till svenska. På plats i Indien omvandlade Brigitta Wallin den egna råöversättningen till ett svenskt manus tillsammans med en tamilsk författare.
Att leva sig till kunskap
Medan mormor i huset lagade mat tog översättarparet itu med texten ord för ord. Och dök det till exempel upp en grönsak som inte gick att beskriva så sprang sonen iväg och köpte den på marknaden.
– Viss kunskap kan man inte läsa sig till, den måste man leva sig till. Det blir en gemensam färd, säger Birgitta Wallin och berättar vidare om hur hennes medarbetares hela familj deltog i arbetet.
– Jag skriver om människor, säger hon om sitt författande.
Brigitta Wallin är redaktör på den litterära tidskriften Karavan och berättar om sina resor och sitt arbete under SAVs konferens i Umeå (Skönlitterärt Arbete i Västerbottens län) i februari 2010.
Engelskskrivande indiska författare har länge varit uppskattade i resten av världen, men i Indien talas 325 språk och ett tusental olika dialekter varav 22 är officiella. Vardagsspråken är rejält underrepresenterade i svensk översättning och detta har projektet Indiska Biblioteket försökt råda bot på. I arbetet ingår även för översättaren att få träffa författaren vilket kan tyckas självklart men i verkligheten sällan är det.
Novellen har en viktig ställning
I Indien har novellen ett betydligt starkare fäste än romanen. Birgitta Wallin beskriver en typisk indisk novell som ett nedslag i tiden, eller varför inte ett kapitel i en roman. Läsaren förväntas inte förstå allt men tillräckligt mycket förklaras för att gripa ett fast tag och dra med läsaren in i texten.
Novellen ligger närmare den muntliga berättartraditionen medan romanen i högre utsträckning ser till västvärldens läsbehov. När läsaren kommer in har historien redan börjat, den har inte en huvudperson utan flera och den fortsätter sedan utan läsaren när texten tar slut.
Även svenska böcker har fått indiska översättare inom projektet; Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget finns nu utgivna på både hindi och kannada.