Diskussionen om huruvida evig tillväxt är möjlig i en värld med begränsade resurser har pågått länge. Efter de senaste decenniernas klimatkris och 2008 års ekonomiska kris har den åter fått ett uppsving. Oftast har diskussionen fastnat på ordet "tillväxt" och har sällan tagit sig ur de miljöpolitiska kretsarna. Få tänkare har lyckats presentera eller få gehör för alternativ till "tillväxtsamhället".

Resultatet har blivit att konservativa krafter som tjänar på att politiken har travat på som vanligt har kunnat dominera. Spanjoren Giorgios Kallis är en spansk miljöekonom som forskat i ämnet och skrivit flera böcker om det.

Ordets betydelse

I boken Nerväxt tar Giorgios Kallis diskussionen längre och försöker utröna både vad nerväxt är rent ideologiskt och ekonomiskt, dess historiska rötter och hur det går ihop med respektive liberala, marxistiska och konservativa idéer. Dessutom går han igenom vad idéerna skulle kunna innebära i praktiken och vilka följder de skulle kunna få.

Giorgios Kallis argumenterar i sin bok för att vi kommer att få nerväxt oavsett om vi vill det eller inte. De stora språng som världen har gjort under industrialismen har byggt på olja och kol. När dessa energiresurser nu raskt fasas ut kommer samhället att omformas radikalt. Frågan är bara hur vi hanterar detta. Kapitalismen är föränderlig, konstaterar han i boken, och de samhälle vi får efter en sådan obeveklig omställning kommer inte att vara kapitalism, utan nåt annat.

Boken sammanfattar debatter och forskning. Texten är akademisk, men inte särskilt svår och kunskaperna är koncist sammanfattade.

Enig läsecirkel

På Umedalens bibliotek har vi kört studiecirklar på ett tiotal klimat-, miljö-  och ekonomiböcker, men aldrig har vi strukit under och skrivit så mycket i marginalen som i den här boken. Lite besvikna blev vi dock när vi kom till avslutningen. Det var ingen 10-punktslista med lösningar, utan återigen en mängd kloka resonemang, utpekande av kunskapsluckor och förslag på framtida forskning.

En devis som jag själv utvann ur alla Giorgios Kallis resonemang var "minska samhällets materialgenomströmning". Lyckas vi med det, så minskar vi uttagen av resurser, kostnader och resursförbrukning i återvinningssystem, sopberg och slutförvaring. På så sätt får vi lättare att klara att upprätthålla långsiktig civilisation.

För det är de stora frågorna vi i slutändan måste hantera. Hur kan vi undvika länder och regioner kollapsar? Hur kan vi försätta samla ihop gemensamma resurser och tillgångar nog för att upprätthålla omsorg, sjukvård, utbildning, demokrati och kunskapsutveckling i en värld som kommer att präglas av nerväxt?