Nauru ligger i det vi kallar Söderhavet och är världens minsta oberoende republik med cirka 13 000 invånare. En gång i tiden kallades ön för Pleasant Island och rikedomarna fullkomligt svämmade över.

Nu befinner sig ön så långt bort från den paradisiska drömmen om Söderhavet som man kan komma. Nauru är en av de fattigaste nationerna i världen och dessutom är ön ett enda stort grustag. Parallellerna är tydliga med vad vi gör med hela jorden.

Kortvarigt lyxliv

Hela ön Nauru bestod i princip av fågelskit, det vill säga fosfat som används till gödsel i hela världen. En naturresurs som exploaterades snabbt och kraftfullt, vilket under några år på 1970-talet gjorde Nauru till en av jordens rikaste nationer.

Den lilla ön som är bara 21 kvadratkilometer stor och fullt möjlig att gå runt på några timmar, fick en levnadsstandard i lyx. De köpte flygplan, fastigheter utomlands och mycket annat. Polischefen köpte en Lamborghini, men den fungerade inte på dåliga småvägar med kokosnötter som trafikhinder och dessutom var han för tjock och kunde knappt komma in i den.

Till sist slutade fosfaten vara lönsam. När Bank of Nauru stängde, förlorade många öbor alla sina pengar. Lyckan hade varat mindre än 30 år. Med en sensmoral som tagen ur en saga, tog naturligtvis naturresurserna slut.

De yngre generationerna på Nauru undrar så klart hur de kunde göra så, när när alla visste att fosfatet skulle ta slut. Likadant gör vi med jorden. Alla vet att naturresurserna är ändliga, men ändå fortsätter vi att förbruka dem.

Kritisk reseskildring

Den som berättar öns historia, som samtidigt är en sedelärande berättelse om kortsiktighet och profitmaximering, är nesofilen, det vill säga ö-älskaren, Anders Källgård. Nära Nauru är en debattbok, en reseskildring, en ö-bok och en svidande kritik mot kapitalismen.

Författaren skriver om ett besök i byn Mwatawa på Trobrianderna tillsammans med en grupp turister: I Mwatawa stormar vi in, kamerorna smattrade och jag kände mig illa till mods. Hur beter vi oss? Vill verkligen alla i byn bli fotograferade? Varför klagar vi över att traditionella hus med flätade palmtak ersätts av modernare med korrugerad plåt, när det innebär att tuberkulosen minskar? Och hur kan vi uppröras över att en bybo kastar ut en tom plastflaska i vegetationen, när vi själva är frequent flyers och bidrar till miljöförstöring så oändligt mycket mer? Vem tror vi att vi är? "

Stickspår och upptäckarglädje

Anders Källgård började skriva boken på en helt annan ö: Spetsbergen, i det lilla ryska gruvsamhället Barentsburg där han var ensam gäst på hotellet. Han tar oss även till Trobrianderna och ger inblickar i socialantropologen Bronislaw Malinowskis liv och arbete. Hela tiden gör författaren avvikelser, följer stickspår och kryddar med kringhistorier.

Anders Källgård älskar sina öar och de ansträngningar som krävs för att ta sig dit. Han delar generöst med sig av sina upplevelser och kunskaper och även de källor han själv använt sig av.

Det kan bli smått överväldigande, detta flöde av upptäckar- och bildningsglädje, men mig gör det sannerligen inget. Jag tycker mycket om dessa detaljerade platsskildringar, jag är med på resorna, hela vägen, samt kommer tillbaka med kunskaper om sådant jag tidigare inte hade en susning om.