Foto: Elias Österberg

Romanen bygger på och är inspirerad av egna upplevelser. Att träffa henne och höra henne berätta om de händelser som ligger till grund för boken är mycket fängslande.

– Jag har själv befunnit mig i kriget i flera månader, men även träffat många personer och hört deras berättelser, säger hon mellan tuggorna. Jag har observerat hur snabbt människor kan gå från att vara fredliga och politiskt ointresserade till att bli nationalister och blodtörstiga fascister. Det har varit omskakande.

Trygg uppväxt

Fausta Marianovic föddes 1956 i den bosniska delen av Folkrepubliken Jugoslavien. Länge var det ointressant vilken religiös eller social tillhörighet en människa hade. Att hennes mamma var ortodox och pappan katolik spelade därför ingen roll för Fausta Marianovic. Jag frågar henne om hennes uppväxt.

– Den var trygg och lugn, ja på många sätt idyllisk, säger hon bestämt.

Balkan har en lång och blodig historia bakom sig, men efter andra världskriget fanns verkligen känslan att det aldrig skulle bli några fler broderskapskrig.

– Människor i Titos Jugoslavien såg sig som ett enat folk. Vi blickade framåt tillsammans.

Ekonomisk kris

Idyllen varade inte för evigt. Jugoslaviens skulder till utlandet var enorma och under inledningen av 1990-talet rämnade den socialistiska republiken efter en svår ekonomisk kris.

– När människor blir fattiga blir de olyckliga och frustrerade, Det är då lätt att börja leta efter objekt att lägga skulden på för sitt eget elände. En existentiell ångest drabbar samhället, säger hon.

– Under sådana förutsättningar passar vissa politiker på att plantera vansinniga idéer för folk att ta till sig. Detta kan ta sig rent psykotiska uttryck.

Tvingades ta ställning

Freden efter andra världskriget ersattes av långa och tröstlösa strider på Balkan. Gamla motsättningar och tusenåriga konflikter dök åter upp till ytan: kristna ställdes mot muslimer, bosnier mot serber och kroater och så vidare.

I och med krigen kunde ens granne plötsligt vara ens värsta fiende på grund av sin nationalitet eller tro. Till och med Fausta Marianovics två söner, barn till två olika män, räknades nu till olika nationaliteter, förklarar hon.

– Stackars pojkar! De var så unga och tvingades ta ställning till sitt blodsarv. Hur skulle de kunna förstå varför blodet var något viktigt när inte ens jag själv gjorde det?

Du skriver i boken att du inte tänkte låta dina söner bli det förflutnas fångar. Vad menar du med det?

– Att de skulle vara fria att forma sig själva utan hänsyn till något politiskt bagage från släktingar tidigare i historien. Jag valde till exempel att inte berätta om det som min familj varit med om med kopplingar till fascismen under andra världskriget och titoismen efter det.

– I efterhand tänker jag att jag borde ha berättat mer om det smärtsamma som min mormor, farmor och andra släktingar upplevt, sagt att "det här hemska är något som har hänt, men det får aldrig upprepas". Om vi hade pratat mer om det hade vi kanske haft en bättre förståelse för vad fascismen innebär, kunnat känna igen den innan det var för sent.

Huvudpersonen i boken säger själv att hon är en "politisk idiot" och beskylls för att vara en "naiv Gandhipacifist". Är det naivt att tro på fred och internationell gemenskap?

– På den tiden var det verkligen naivt. Jag själv var inte så naiv som mitt alter ego i boken, men det fanns mycket som jag inte visste om vad ett krig innebär. Jag visste ju att det handlade om makt och pengar men inte hur desperat en människa kan bli, hur hon reagerar när hon blir mordhotad och måste agera i självförsvar.

– Ändå har jag har alltid behållit min tro på människan, på hennes humanistiska och medmänskliga gärningar. Människor ska inte behöva dö för sin nationella identitets skull. Innerst inne tror jag att det bara är människor som inte har något annat att skryta om som skryter om att de tillhör en särskild nationalitet.

Hämtade sonen vid fronten

Mitt under kriget åkte Fausta Marianovic till fronten för att leta rätt på sin äldste son, en dramatisk episod som också finns beskriven i romanen. Från början var sonen motvillig att ta permission, men efter drygt tre veckor fick hon honom med sig.

– Jag var jättejätterädd hela tiden, det var hemskt att se kriget på nära håll. Men jag tänkte att jag måste vara där min son är, dela det som hände med honom.

Hon tystnar och tänker efter.

– Samtidigt som jag var rädd var jag också fruktansvärt förbannad. Förbannad över att staten tvångsmobiliserade honom och tog honom ifrån mig. De hade ingen rätt att lägga sig i min familj och mina barn som jag fostrat till fina och empatiska människor. Om han dör så ska jag dö, tänkte jag.

Det måste kräva ett fruktansvärt mod att sätta sig upp mot krigsmakten på det sättet.

– Ja, det låter så när du säger det på det viset, men på den tiden tänkte jag inte så. Jag handlade på instinkt och hade inte tid att tänka på hur militärerna uppfattade mig. Först senare, långt efter att jag flytt, fick jag veta att många andra föräldrar gjort detsamma, åkt till fronten och hämtat hem sina söner.

"Gubbdjävlarnas krig"

En av de värsta krigsförbrytarna under Balkankrigen var den serbiske politikern Radovan Karadzic som bland annat anses skyldig till folkmordet i Srebrenica 1995. Sommaren 2008 arresterades han och fördes till krigsförbrytardomstolen i Haag.

I romanen beskriver Fausta Marianovic Radovan Karadzic och andra politiska ledare på Balkan med stark avsky: "Det var gubbdjävlarnas krig, uttänkt och drivet av gubbar, men det var de ungas liv som de spelade med och offrade för sina idéer".

– De där gubbarna hade så mycket politiskt hat i sig att det var sjukt. Det skrämmer mig att de hade en sådan makt, att de kunde skicka ut unga oskyldiga människor i krig för att förlora sina värdefulla liv, säger Fausta Marianovic och skakar sorgset på huvudet.

– Och det är tragiskt hur historien upprepar sig. En karismatisk person som är en bra lögnare kan enkelt komma till makten, och sedan har vi inga redskap att avsätta honom. Att vi inte har någon strategi för att bekämpa det! Vi borde ha lärt oss så mycket mer av vår historia.

Hur ser du på Balkans framtid i dag?

– På många sätt och vis är jag pessimist. Kriget har skjutsat tillbaka utvecklingen 50 år. Nu är det återigen som situationen var under andra världskriget.

– Den största tragedin är att Balkan fostrat en hel generation ungdomar som ärvt de fascistiska idéer som de här gubbarna hade. Det jag läser på olika diskussionsforum på nätet skrämmer mig. Att de verkligen lyckats uppfostra nya generationer av fascister.

Till Sverige

Foto: Elias Österberg

Fausta Marianovic och hennes söner kom till Sverige 1992. Efter en tid på flyktingförläggningar läste hon svenska för invandrare och började tidigt skriva noveller på det nya språket. Flera av dessa låg till grund för vad som senare skulle bli Sista kulan sparar jag åt grannen. Hon har alltid tyckt om att skriva, berättar hon, och har tidigare gett ut böcker på serbokroatiska.

Älskar ord

– Jag älskar att jobba med ord och det är en spännande utmaning att lära sig ett helt nytt språk. En av mina ingångar till svenskan var Elisabeth Rynells dikter som jag översatte till serbokroatiska. Det hon skriver handlar om Norden; kulturen, mentaliteten, mytologin. Jag jobbade länge med de här översättningarna.

Vad har du annars för litterära förebilder?

– Jag har alltid tyckt om Hemingway och Kafka, men det finns också många nutida författare jag gillar. Jag tycker om att läsa böcker med ett kondenserat språk, raka puckar och utan en massa omskrivningar. Hellre en sida som handlar om hundra morgnar än hundra sidor som handlar om en morgon!

Skriver du något för närvarande?

– Jag skriver ständigt noveller som jag hoppas kunna samla på något sätt.

Sista kulan sparar jag åt grannen har blivit mycket uppmärksammad under hösten. Du har varit med i tv, radio och tidningar och boken är mycket efterfrågad. Var detta något du hade väntat dig?

– Nej, jag är förvånad. Den här uppmärksamheten hade jag aldrig kunnat föreställa mig. På förhand tänkte jag att ämnet var inaktuellt eftersom det handlar om händelser för 15 år sedan.

– Men boken handlar inte bara om krig som jag kanske trodde när jag skrev den. Den handlar också på ett bredare plan om något allmänmänskligt. Hur politiken yttrar sig hos den lilla individen och vad den kan göra med en person. Dessa ämnen är alltid aktuella.

Inga anhöriga kvar

Det blåser kastvindar när vi går ut från hotellrestaurangen. Jag frågar Fausta Marianovic om hon fortfarande brukar besöka Balkan ibland.

– Bara som turist. Jag har inte kvar några anhöriga som är vid liv.