Böckerna om Mumintrollet är Tove Janssons mest kända. Det finns nio kapitelböcker i serien, den första heter Småtrollen och den stora översvämningen. Den gavs ut första gången 1945, alltså för 75 år sedan i år. Dessutom finns berättelsen om Mumintrollet som tecknad serie. samlad i album och i bilderböcker som bygger på berättelserna om Mumin.

Foto: Privat

När jag var liten brukade jag titta på tv-serien om Mumin och läsa bilderböcker om Mumintrollet, men jag hade aldrig läst kapitelböckerna. I år bestämde jag mig för att testa dem och det slutade med att jag under sommaren läste allihop. Det var en intressant upplevelse.

Kapitelböckerna riktar sig till barn men är inte skrivna som de flesta barnböcker. Särskilt de sista böckerna i serien är nästan som vuxenböcker. De är väldigt konstiga och fantasifulla. Det finns många karaktärer som alla har sina särskilda egenskaper och brister. Ingen i Mumindalen är perfekt och du får läsa om hur karaktärerna hanterar sina känslor och hur de utvecklas.

Det är en perfekt bokserie att läsa om du vill drömma dig bort till en helt annan värld. Mumindalen är en speciell plats som får dig att önska att du var där medan du läser böckerna. Två böcker är mina speciella favoriter, Trollvinter och Pappan och havet.

Om Trollvinter

I Trollvinter får läsaren se en annan sida av Mumindalen, hur det är där på vintern. Jag tyckte verkligen om stämningen i den här boken. Den var väldigt mysig att läsa och fick mig att längta efter vintern trots att jag läste den mitt i sommaren.

Mumintrollet vaknar mitt i vintern då alla andra sover sin vintersömn. Först känner han sig ensam och rädd. Han läser Snusmumrikens vårbrev och önskar att han var där. Sedan träffar Mumintrollet på Too-Ticki som lär honom om vintern.

Han får träffa alla som besöker Mumindalen om vintern. Bland dem finns den hurtiga Hemulen som älskar skidor, hunden Ynk som vill träffa sina bröder vargarna och mumintrollens förfader som bosätter sig i Muminhusets kakelugn. Utan sin familj behöver Mumintrollet lära sig att klara sig själv. Läsaren får följa hur han växer upp mer och lär sig om ensamhet, längtan och vänskap.

Om Pappan och havet

Muminfamiljen lämnar Mumindalen för att bo på en ö långt ute i havet. Muminpappan tycker att livet i Mumindalen är för stilla, han saknar äventyr och vill att något ska hända. Han tycker också att Muminfamiljen verkar klarar sig utan honom.

Därför bestämmer han att familjen ska flytta till en öde ö där han ska ta hand om dem. Men på ön är allting dystert och inte alls som hemma. Muminpappan ska ta hand om allt så Muminmamman får det väldigt tråkigt. Den enda som verkar glad är lilla My.

Melankolisk är ett ord som används ofta i Muminböckerna och det är så jag skulle beskriva den här boken. Alla böckerna om Mumin handlar mycket familjens relationer och känslor, men i den här boken är det särskilt tydligt.

Läs om alla böckerna i serien.