Molnskugga: att mötas i poesin

Nio kvinnor lärde känna sig själva, varandra och andra kulturer genom Tomas Tranströmers poesi. Konstprojektet Molnskugga behandlar språk, integration och allas våra likheter.

Bild på affisch för Molnskugga
Nio stolar vända åt olika håll. Nio sittande kvinnor. En och en reser de på sig och talar till publiken, på sina modersmål och på svenska. Med hjälp av orden växer det fram en bild av möten, avgörande ögonblick, migration som öppnar vägen rakt in i förståelse och medkänsla.

Vi är alla lika

Föreställningen Molnskugga förmedlar något livsbejakande och mänskligt med djup och vemod. Vad som gör intryck på mig är hur lika vi människor är. Men det är också slående hur ovanligt det är att se kvinnor med utländsk bakgrund på en scen i Sverige.

Molnskugga är ett konstprojekt initierat av Gunilla Samberg. Utifrån hennes idé har nio kvinnor från nio olika länder (Libanon, Syrien, Vietnam, Iran, Sverige, Venezuela, Senegal, Grekland och Chile) träffats och läst Tomas Tranströmers poesi tillsammans. Av det har det blivit en dokumentärfilm och ett performance som visats flera gånger. Nu närmast på Poesy-festivalen i Härnösand lördag den 10 oktober.

Konstnären Gunilla Samberg ville bryta sina vanor med Molnskugga.

– Man är vanemänniska och träffar mest sådana som är som en själv, jag ville få en större utblick.

Poesi som inspiration 

I samband med att Tomas Tranströmer fick Nobelpriset 2011 uppmärksammades hur många språk som hans poesi finns översatt till. Och Gunilla Samberg tänkte att det skulle vara fantastiskt att få möta andra människor via hans författarskap.

Bild på Gunilla Samberg och Sahir Shirazi
– Jag har alltid varit intresserad av poesi. Både poesi och musik ger mig mycket inspiration till konsten.

Hon sökte deltagare ganska länge, det var inledningsvis svårt att få någon att nappa. Sahar Shirazi fick en biljett av sin SFI-lärare till en föreställning på Ersboda Folkets hus. Motvilligt tog hon sig ut mörkret och kylan en vinterkväll. I foajén stod Gunilla Samberg och berättade om sitt planerade projekt.

Tio kvinnor 

– Jag kunde inte så mycket svenska men jag kände att det var en möjlighet och något som skulle passa mig. Vi har en lång litterär tradition i Iran, säger Sahar Shirazi.

Själv gillar hon att läsa poesi. När hon kom till Sverige för fem år sedan hade hon med sig sin poesisamling i bagaget.

Sahar Shirazi blev den första att anmäla sitt intresse. Till slut hade Gunilla Samberg åtta deltagare utöver sig själv och dokumentärfilmaren Véronique Dubois-Côte. De tio kvinnorna hade ingen relation till varandra innan de möttes första gången.

Samtal om döden och livet

Vid varje träff läste de en av Tomas Tranströmers dikter och diktens tema färgade ofta både aktiviteter och diskussioner. När de läste "Svarta vykort" möttes de i en black box på Ålidhem. Dikten innehåller strofen:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

– Vid det tillfället var vi i ett svart rum, ett dödens rum. Det är också då vi syr våra scenkläder och det blir ett samtal om döden, säger Gunilla Samberg.

Intensiva träffar

Bild på Gunilla Samberg
Gunilla Samberg och Véronique Dubois-Côte lade ner mycket tid på att förbereda varje träff. Dels för att skapa ett förtroende hos deltagarna men också för att resultatet skulle bli i linje med vad de tänkt sig. Och även om gensvaret var positivt och förtroendet fanns där var det inte alltid så lätt för deltagarna.

– Varje tillfälle var en ny upplevelse, i en eller två timmar var vi tvungna att vara extremt mottagliga och öppna. Det var så svårt. Vi kände inte varandra och hade ingen gemensam historia. Och ända skulle vi öppna upp oss om våra misslyckande, om känslan som migranter, om att vara kvinna. Alla tänkbara aspekter av livet. Samtidigt skulle vi arbeta med poesi och förstå varenda ords innebörd. Efteråt kändes det som att mitt huvud skulle explodera och jag försökte ibland hitta ursäkter för att inte komma. Det blev för mycket känslor, säger Sahar Shirazi.

Samtidigt kände hon att Gunilla Samberg visste vad hon ville och visste vägen dit.

Ett innehåll som färgas av deltagarna

Nio träffar blev det totalt och innehållet i dem blev till ett performance som uruppfördes på Norrbyskär i augusti 2014 men som fortfarande visas. Innehållet färgas av var kvinnorna befinner sig i livet just när föreställningen spelas.

– Vi är ständigt på olika platser i livet så publiken får olika upplevelser beroende på när de ser oss, säger Sahar Shirazi.

Språk har varit en viktig ingrediens i Molnskugga. Genom paret Tranströmer fick Gunilla Samberg tillgång till en rad översättningar av Tomas Tranströmers dikter. Så deltagarna har kunnat läsa dem både på svenska och på sina egna språk. Det gör de också under sin performance.

Språk och förståelse

Bild på Sahir Shirazad
– För mig har det blivit tydligt hur språket är människans största och viktigaste uppfinning. Jag har sett åskådare sluta ögonen och bara lyssna och då kan jag bara gissa vad som händer i dem. Du behöver inte ens förstå ordens innebörd, öppnar du dig kan du ändå förstå, säger Sahar Shirazi.

Hon kände inte till Tomas Tranströmer sedan tidigare och när hon först läste tyckte hon att det var bra, utan att vara det bästa hon hade läst. 

– Men på persiska så kommer inte hela bilden fram. Jag känner att "det här är inte det han vill säga". Men alltmer har jag förstått hur vackert och tidlöst det är. Och jag förstår det också mer och mer på svenska.

Olika motiv på olika platser

Genom dikterna har hon fått en ökad förståelse för den svenska naturen, som hon tycker mer och mer om. Hon berättar hur hon vaknade en junimorgon där hon bor i Holmsund och inte kunde somna om, så hon gick ut. Precis som i dikten "Minnen säger mig".

När Sahar Shirazi bodde i Iran läste hon helst politiska dikter. Dikter som handlade om att slåss, att vara fri och att vara gränslös. Eller kärlekspoesi när hon var kär.

– Men nu är den röran borta, det finns ett lugn och det finns plats för mina minnen och jag kan känna det så mycket mer.

– Det är också integration. Att förstå naturens betydelse, dess trygghet och lugn. Att förstå årstidernas betydelse för oss. Våren som kommer efter en lång vinter. Hösten som kommer och sluter sig. Att förstå vårt Sverige. Genom Molnskugga har jag börjat förstå innebörden av begreppet integration. Om man får ta med sig sitt språk in i det nya, sin personlighet, och man får beskriva och uttrycka sin egen historia då behöver ens inneboende känsla inte vackla. Då känner man sig accepterad och mottagen. "Jag får vara den jag är." Motsatsen är assimilering, att komma in och tvingas lämna det jag har eller är, säger Gunilla Samberg.

Molnskugga lever vidare

Blev Molnskugga som Gunilla Samberg hade tänkt sig?

– Ja. Men det har blivit så mycket större än jag kunnat föreställa mig. Jag har fått oerhört mycket tillbaka, säger hon.

Efter att arbetet med Molnskugga avslutats har deltagarna fortsatt att träffas hemma hos varandra. Och de andra delarna lever också vidare. De har fått en inbjudan från Närpes i Finland att visa sin performance där och Gunilla Samberg vill ta med den till Stockholm och visa den där. Helst på Kulturhuset, mitt i stan. En del av tanken med Molnskugga var att låta kvinnor med utländsk bakgrund ta plats på våra scener, så det skulle vara symboliskt betydelsefullt.

Dokumentär och bok

Hon hoppas också att dokumentären Molnskugga som ger en inblick i vad som skedde under de nio träffarna ska få spridning. Den skulle ha visats i SVT, men eftersom studieförbundet Studiefrämjandet står som producent anses det som reklam. Och det rimmar illa med opartiskheten. Jättetråkigt, tycker Gunilla.

Gunilla Samberg skulle även vilja ge ut en bok, Molnskugga x 9, med nio av Tomas Tranströmers dikter på olika språk. Men finansieringen är inte riktigt klar. Kanske skulle det kunna bli en användbar gåva till alla nyanlända, föreslår hon.

Läs mer om Molnskugga på projektets blogg (länk öppnas i nytt fönster).

Text och foto: Anna Sahlén, Minabibliotek
Illustration: Gunilla Samberg
 

En prisad poet

Skrivet av: Anna Sahlén

Poeten Tomas Tranströmer avled torsdag 26 mars 2015. Hans dikter finns översatta till många språk och 2011 fick han äntligen Nobelpriset. Så här skrev Minabibliotek i samband med att pristagarens namn tillkännagavs.

Världens kortaste diktform II

Skrivet av: Hans Millgård

Dag Hammarskjöld skrev haikudikter. Det har även författarna Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson gjort. De 17 stavelserna i en haiku-dikt kan trots sin begränsning rymma stora världar.

#jagdelar

Skrivet av: ADM\annsah02

Umeåregionens bibliotek ställer sig bakom allas lika värde och tar avstånd från alla former av hat, hot och rasism. Här är några böcker som kan ge välbehövliga perspektiv.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Anna Sahlén den 30 september 2015