Modet att inte blunda
Viljan att stå upp för andra är stark hos många av oss, men hur agerar vi i skarpa situationer? Vår krönikör har två skilda exempel på civilkurage.
Den tyska filmen Kriegerin hade premiär 2011. Den handlar om en ung tjej som är med i en nynazistisk grupp. En av filmens scener etsade sig fast i mitt minne, den där gänget kliver på ett tåg. Bland resenärerna finns ett par med asiatiskt ursprung. Nynazisterna börjar trakassera paret och vräker ur sig skällsord. Ganska snart urartar det hela till ren misshandel.
Jag har tänkt på hur jag själv skulle ha reagerat i filmens situation. Tänk om jag fått en chans att ändra handlingen, om jag tagit mig in i manuset och blivit en av dessa karaktärer i bakgrunden. En statist. Jag hade självklart velat markera och ställa mig på parets sida, men hade jag vågat? Hade jag sprungit iväg, letat rätt på en konduktör? Hade jag ringt 112? Hade jag försökt rycka upp andra resenärer ur deras likgiltighet, väckt engagemanget hos dem och funnit styrka i vårt gemensamma ställningstagande? Hade jag utsatt mig för risken att gänget skulle ge sig på mig också? Eller hade jag fastfrusen i chock låtit rädslan göra mig till en passiv åskådare? Det är en sak att tycka något och en helt annan sak att omsätta det till handling.
Jag har personliga erfarenheter av vad civilkurage kan betyda. Olika perioder av min grundskoletid präglades av mobbing. De flesta omkring mig var passiva åskådare – både elever och personal. Det var inte många som valde att gripa in till mitt försvar, snarare ställde de sig ofta på mobbarnas sida.
"Det enda som krävs för att ondskan ska triumfera är att de goda inte gör något alls", är ett känt citat. Ett annat är "What we do in life echoes in eternity", från filmen Gladiator. Min egen tolkning av det citatet är denna: vi får för evigt leva med konsekvenserna av våra handlingar. Kommer vi ha dåligt samvete eller kommer vi vara stolta över att vi var medmänniskor? Det är upp till oss själva att styra över. Varje dag.