Mitt liv, min värld

Felicia Johagens berättelse om Lara vann Krumelurs skrivartävling hösten 2018. Temat var vardagsdramatik. Här kan du läsa berättelsen.

På väg hem från skolan såg jag ett starkt ljussken, sen blev allt mörkt.

Det är mörkt och tyst omkring mig. Var är jag? Jag ser ingenting. Jag famlar och famlar i mörkret i något som känns som en evighet. Till slut känner jag en hand och hör en välbekant röst.

– Lara, Lara.

Det är min mamma med gråten i halsen. Jag känner hur hon kramar min hand och jag kramar den tillbaka. Jag kisar försiktigt med ögonen, det är så ljust. Jag tittar mig omkring och ser att jag är i ett stort vitt rum. Där på en stol bredvid min säng sitter min mamma. Hennes ögon är alldeles röda och hennes smink är utsmetat av alla tårar. Jag försöker prata men jag kan inte få fram ett ljud, jag försöker resa mig men det går inte. Jag tittar mot min mamma med en blick som hon förstår. Hon sätter sig på min säng.

– Älskade Lara, säger hon. Jag vet att allt kommer att bli annorlunda men snälla lyssna på mig. För två dagar sedan blev du påkörd av en bil.

Va? Jag, påkörd? Jag har svårt att förstå det mamma säger men sedan kommer jag att tänka på ljuset som jag såg vid vägen. Mamma börjar gråta igen. Jag ser på henne att det är något mer, något som hon inte vill berätta. Hon ringer på klockan och en sköterska kommer in.

– Lara har vaknat. Hämta doktorn!

När doktorn kommer in berättar han vad som har hänt. Att mina ben har blivit krossade och att jag har fått en skada i ryggen som gör att jag aldrig kommer att kunna gå igen. Jag tittar ner på mina ben och ser att de är täckta med gips. En känsla av hopplöshet kommer över mig och jag känner att mitt liv är över.

Dagar blev till nätter och jag låg där i sängen med mina gipsade ben. Alla sa att det var ett mirakel att jag hade överlevt men det kändes inte så för mig. Jag skulle aldrig mer kunna springa eller gå. Hela min klass skickade brev med krya på dig-hälsningar men det kändes ändå som om ingenting skulle bli bättre.

Efter tre månader tog de bort gipset. Doktorn skickade mig till en sjukgymnast, Maria. Hon skulle hjälpa mig att träna. Men varför skulle jag göra det? Jag skulle ju ändå aldrig kunna gå igen. Jag vägrade att gå dit men min mamma skjutsade mig ändå. Jag var sur och grinig och jag ville inte ens försöka.

En dag när mamma återigen hade skjutsat mig till sjukgymnasten var där en annan tjej som satt i rullstol precis som jag. Jag hade aldrig sett henne förut. Hon var glad och skrattade och jag undrade vad hon hade att skratta åt. Maria såg att jag tittade på flickan.

– Det där är Kate, sa hon. Vill du att jag ska presentera er för varandra?

Jag svarade inte, jag bara ryckte på axlarna men samtidigt ville jag det. Jag ville veta vad tjejen hade att skratta åt.

Varje dag när jag kom till träningen var Kate också där. En dag kom hon fram till mig.

– Hej, jag är Kate, sa hon. Jag har sett dig här flera gånger men vi har aldrig pratat med varandra.

– Hej, svarade jag stelt. Jag är Lara.

Kate berättade att hon kom från Somalia i Afrika. Hon hade blivit kraftigt skadad i benen efter ett bombdåd där hela hennes familj hade dött. Hon hade haft turen att komma undan och få hjälp av en svensk doktor som hade tagit hand om henne och sedan hjälpt henne att komma till Sverige.

Plötsligt insåg jag att jag hade haft tur. Jag hade min familj som tröstade mig. Mina klasskamrater som skickade brev och längtade efter att jag skulle komma tillbaka till skolan. Min sjukgymnast Maria som hjälpte mig trots att jag varit sur mot henne varje gång jag kommit dit.

Mitt möte med Kate öppnade mina ögon och fick mig att sluta ömka mig själv. Trots att jag visste att jag aldrig skulle kunna gå igen så var mitt liv långt ifrån över. Nu började min kamp. Min kamp tillbaka till livet.

Slutord

"Hej, mitt namn är Felicia. Med den här berättelsen vill jag förmedla ett budskap om att ingenting är omöjligt och att man inte ska ge upp. För hur många gånger man än faller vill jag att man ska kunna se att det alltid finns hopp."

Text: Felicia Johagen, Sävar (hösten 2018)
Puffbild: Tobias Johansson

Juryns motivering

"Författaren visar med sin berättelse att en dramatisk händelse i vardagen kan få konsekvenser för hela livet, men ger även ett perspektiv till historien som tillför empati, eftertanke och hopp."

Bilden visar Johanna Lindbäck, Felicia Johagen och Alva Hägglund.
Felicia Johagen mellan författaren Johanna Lindbäck och Alva Hägglund, som fick ett hedersomnämnande.

Läs mer

  1. Vinnare om förtvivlan och hopp

    Skrivet av: Åsa Zetterström

    Felicia Johagens dramatiska berättelse vann Krumelurs skrivartävling hösten 2018. Torsdag 15 november var det prisutdelning med besök av författaren Johanna Lindbäck.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Åsa Zetterström den 1 november 2018