Böcker och berättelser har en sällsam förmåga att stanna kvar hos oss. Utan förvarning kan de göra sig påminda och inte lämna oss ifred förrän vi läser dem igen. Som historien om Evert Stenmark.
Det var en sömnlös natt för en tid sedan som tankarna vandrade till ett livsöde som dröjt sig kvar i mitt medvetande. Jag mindes just inte detaljerna. Bara att jag en gång hört om en man som för många år sedan överlevde en lavin. Och att han låg där under snön i många dagar.
Foto: Britt EdvallJag kom ihåg fragment – av ärtor, en biobiljett, och ett tragiskt slut. Att han som lurade döden och lyckades överleva så länge under snön senare tog sitt liv. Jag kunde inte släppa tanken på den flyktige gestalten. Vem var han, och vad hände? Jag tände lampan.
På högstadiet fick min klass öva sig i konsten att skriva stödord. Vår lärare läste utdrag ur Ripjägaren berättar. Om Evert Stenmark, 22-åringen från Tärnaby som en vårvinterdag 1955 skulle vittja sina ripsnaror och begravdes av ett snöskred. Där låg han sedan i åtta dagar innan de som sökte fann honom. Medtagen, men vid liv.
Vi satt i våra skolbänkar och lyssnade. Tänk, att ligga under snön i så många dygn!
Ett antikvariat i Sundsvall hade boken och den kom med posten efter två dagar, med en bild av den unge EvertStenmark på omslaget.
"Det var fint väder, den dagen jag skulle begravas."
Jag läste boken i ett sträck. Det är en fantastisk historia som det skrevs spaltmeter om på sin tid. En alldeles vanlig ung man från fjällen lyckas med en alldeles särdeles bedrift, tack vare några ripor, sitt lugn och sin förslagenhet.
Evert Stenmark fäste en röd biobiljett och ett vallaburkslock på en skidstav och stackupp den ovanför snön. Det var dem som sökpatrullen fick syn på, på den åttonde dagen.
Boken fångar också tidsandan av ett tryggt 1950-talsverige, där svenska folket skriver beundrarbrev till den tappre fjällhjälten.
Evert Stenmark fick svåra förfrysningsskador under dygnen i snön. En fot och flera tår fick amputeras. Han sägs ha levt ett vanligt liv efter händelsen; han ägnade sig åt jordbruk, hade kiosk och skaffade familj. Men 1975 tog han sitt liv. Kanske fick lavinen sista ordet.
Om detta läser jag i Längs Fjällvinden – liv och öden i Tärnafjällen. Författaren Göran Lundin möter Evert Stenmarks bror Kjell Stenmark och tillsammans åker de till den plats där Evert blev begravd i snön.
Fiktiva eller verkliga människor och händelser lever alltjämt vidare mellan böckernas pärmar. Vill vi minnas eller återvända till dem så finner vi dem där. Och nattron kommer tillbaka.
Författaren Yngve Ryd intresserade sig för den gamla norrbottniska folkkulturen. Han gav stora mått av tid och tålamod för att ta reda på allt som fanns att veta.
