Nikolaj Nikulin var 18 år vid krigsutbrottet när han inkallades till den sovjetiska armén, där han efter ett par månaders utbildning till signalist hamnade vid fronten. Genom hans dagboksanteckningar, samt minnen nedtecknade 30 år efter krigsslutet, får vi följa hans upplevelser fram till och med slutstriden i Berlin.

En uppgörelse med den officiella historieskrivningen

Förutom att det är en skildring av apokalyptiska dimensioner, är det även en svidande vidräkning med den sovjetiska diktaturen. Nikolaj Nikulin reagerade på den officiella historieskrivningen efter kriget och han ville ge en mer realistisk bild av hur tillvaron vid fronten egentligen såg ut. Den enskilde soldatens vardag framträder här, väsensskild från den hjältemodiga segern i ”Det stora fosterländska kriget”.

Att dessutom framställa ledningens inkompetens och totala likgiltighet inför de egna soldaternas offer, omöjliggjorde en utgivning i bokform i det dåvarande Sovjetunionen och det dröjde till 2007 innan boken publicerades i Ryssland. Med tanke på hur landet utvecklats sedan dess är nog boken lika impopulär av den nuvarande regimen, som den skulle varit under sovjet-tiden.

Pessimistisk framtidsvision

Boken är en 303 sidor lång exposé över krigets dårskap. Ett vanvett som – likt en epidemi – förföljt människan genom historien och som det inte verkar finnas något slut på. Boken avslutas med ett efterord av författaren, där han dystert konstaterar: ”Kriget förvandlar människan till ett ondsint djur, och det dödar och dödar … Det hemskaste är att människorna inte kan leva utan krig. När de avslutat ett sätter de genast igång med förberedelserna till nästa.” En profetia som känns alltför välbekant 2024.