Minnen

Minnet är en gäckande företeelse. Vi skapar våra minnen i lika stor utsträckning som det verkliga minnet återskapar sanningen. I sin senaste bok funderar Torgny Lindgren kring minnets väsen.

Av: Lindgren, Torgny
Språk: Svenska
Publiceringsår: 2010
Låna

Detta gör han både i inledningens diskussion med sin förläggare och i överlämnandet av manuskriptet i slutet - den nu föreliggande boken - över en middag med densamme. Däremellan minns han, eller försöker minnas - eller fabulerar och låter minnet spela sig spratt. Vem vet detta? Vad är sanning?

Här finns ingen sammanhängande tråd mer än författarens nedslag i sitt liv. Minnen från barndomens Raggsjö, vilka för mig bildar bokens starkaste del.

Vi får möta morfadern, den långe oppsjungaren och tillika boutredningsmannen som flyttade in i Björkås. Farbror Hjalmar som visste allt om allting och även gick i svaromål mot självaste uppslagsboken och var förtalets mästare. Moster Hildur som försvann i Amerika men en dag återuppstod och till och med flyttade tillbaka till Norsjö och levde tills hon blev över nittio.

Själens tomhet och livets mening
Värnplikten, studieåren, debuten, författarkollegorna, resorna, talen och stolen i akademien - allt sveper han över i minnet och alla nedslag är som små singulära pärlor. Torgny Lindgren delar med sig av innerligheter som samtalet med modern på dödsbädden och det finstämda minnet av en fiskekväll med fadern på arken där de ankrat utanför "Dalins grönna". Här finns också minnet av kroppen, den som sviker och trilskas, av själens tomhet och meningen med livet - om den överhuvud taget finns. Är allt bara likgiltighet?

Humorn finns som alltid hos Lindgren - till exempel i inslaget om Sovjets kransnedläggning till Thomas Manns begravning vars enorma hög av med tiden multnade blomster blev till grund för en ny restaurang där ett glas vin kunde tömmas tillsammans med en tjeckisk författarbroder. Eller vem minns inte exakt vad man gjorde när Palme sköts till döds? Är inte minnet väldigt exakt just då? Torgny var på Island och samtalet från Sverige skrämde nästan vettet ur honom men mot bakgrund av allt hemskt som han förväntade sig höra visade sig mordet snarare vara blott och enbart en bagatell.

Mat avhandlas genom decennierna och här förstår vi att en sann gourmet lurar. Nog står sig pölsans fröjdefulla smaker fortfarande mot tafelspitzen. Hundarna, som varit författarens förtrogna avhandlas med kärlek och saknad. Musikens betydelse likaså, där redan tolvåringen kom att dyrka Mozart som den fulländade men där farbror Hjalmar bara bortförklarar de sköna tonerna som ljudvågor - inget mer.

Väcker läsarens minnen
Så är det själva språket. Det är som alltid mustigt, ibland vackert, ibland brutalt ärligt, men varje ord är ditsatt med tanke och mening. Torgny Lindgrens bok har också en annan verkan än att läslusten tar glädjesprång. Man minns själv!

En antydan om det sista verket avslutar boken. Må hans förläggares påminnelse om hans livsprogram ge en fortsatt knuff till hans vidare skrivande. Eller har han låtit den dödsmask som hantverkaren, gipsmakaren han träffar på ett café, låtit gjuta över de dödas anleten, vara den mask han gjuter över författarskapet, minnet. Låtit allt framträda intill minsta rynka, fryst i gipsen, i ögonblicket. Avslut. Nej, jag vill inte tro det!

Språket och berättelsen och läsaren är den som ger författaren storhet och tillmäter denne betydelse. Allt annat är intet.

Målgrupp:

Ämnesord

Tipsat av: Wiveca (Vicky) Uhlander den 13 oktober 2010