Minnas och komma ihåg är inte detsamma

Att minnas är en konst – att komma ihåg är en talang. Hans Millgård inser att han äger den enda förmågan, men inte den andra.

Komihåglapp
Det var höst och det var skoltävlingar
på Cuba, vår närmsta större idrottsplats. Vi tävlade längd- och höjdhopp, kula och 60 meter och kanske något mer, jag minns inte, det var ju evigheter sen.
 
Jag gick i femman och mina tävlingsnerver var på helspänn. Kunde knappt hålla fötterna stilla inför ansatsen mot längdhoppsgropen och det som jag trodde skulle bli mitt livs bästa hopp. Inte iddes jag vänta på klartecknet med gropen krattad och klar inför det kommande stordådet.
 
Av bar det och först när jag befann mig i luften insåg jag att folkskolläraren Nilsson inte var klar med att jämna till underlaget. Han hade precis vänt på krattan för att göra den sista finputsningen.
 
Då landar jag.
 
Rakt på krattan. Och det gör rent djävulskt ont med en smärta jag aldrig glömmer.
 
Minnas och komma ihåg är inte det samma
Hur är det med smärta?
Är det något du minns eller är det något du kommer ihåg? Hugget som stucket kan tyckas, men om du läser Minnas och komma ihåg är inte det samma av Erik Lundberg inser du att det finns skillnader. Minnet har med hela kroppen att göra, komma ihåg hör till huvudet, pannan och ögonen.
 
Och så hittar jag några rader som tycks handla om just det jag råkade ut för; "Komma ihåg är spiken du trampar på, kniven som slinter och den trasiga brädan som slår upp mot dig."
 
Fast det är klart: kroppen känns nog så inblandad och minnet finns nog dubblerat. Både i foten och i hjärnan.
 
"Minnas är en roman" säger Erik Lundberg, "komma ihåg är en katalog."
 
Själv har jag svårt för komihåget men att minnas går lättare. Kungalängder, inköpslistor, lösenord, svensk och annan geografi, sammanträdestider och andra för karriären och privatlivet livsnödvändiga data är rena mörkret.
 
Minnet hänger ihop med platsen, känslan och sammanhanget. Att uppleva sina barns födelse, den intensiva känslan att vara just levande och välkomna nytt liv det minnet är gränslöst starkt. Råkar jag se ett avsnitt av Barnmorskorna på TV är jag där igen. Känslospäckad och beredd för ett eventuellt morfars/farfarsskap.
 
"Minnas har en syster. Vi kallar henne glömska. Hon hjälper oss att slippa komma ihåg."
 
Nog är det en välsignelse att inte komma ihåg eller minnas allt. Tänk så överlastat och svårforcerat det skulle bli däruppe under hårfästet. Och jag finner mig i min ofullkomlighet med de trösterika orden: "Att ha gott kom i håg är att ha talang. Minnas är konst."
 
Vissa böcker läser man. Inte mer med det. Andra lever man med.
 
Det här är just en sådan bok och det räcker inte med ett långlån. Jag får allt pallra mig iväg till bokhandeln för att få ett eget exemplar.
 
En krönika av Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek.

Målgrupp:

Ämnesord

den 28 maj 2008