Mellan tre askar

Mira Lundberg Stensson har skrivit det vinnande bidraget i Krumelurs skrivartävling hösten 2019. Temat var nordiska väsen. Här kan du läsa Miras berättelse.

Jag såg klart och tydligt framför mig vad jag varit med om även om minnet var flummigt. Skräcken i mina ögon gick nämligen inte att ta miste på. Ett skrik som skar genom öronen på mig, och smärta...

– Och alla är här tio i, okej? avslutade Stefan, vår idrottslärare.

Alla mumlade i kör ett ja och så stack vi iväg åt olika håll i skogen. Jag skulle orientera med min bästis Simone i elljusspåret. Vi kollade snabbt på kartan och sedan bestämde vi oss för 12:an, nästan på andra sidan skogen nära motorvägen som skulle byggas om.

– Om vi svänger hit så är vi typ framme, sa jag och pekade på kartan vart vi skulle.

Kontrollen vi letade efter låg nära en liten damm så vi såg snabbt var den låg. Över stenar med mossa och rötter som var smått halkiga kom vi så fram till dammen.

– Konstigt, sa Simone tyst när vi bakom träden inte skymtade vattnet vi trott att vi sett.

Det var bara en meterdjup grop med stenar och lite gräs i. Vi slingrade oss mellan träden i en nedförsbacke. Jag var jättenära att halka och slå i bakhuvudet för dagen innan hade det nämligen regnat så hela skogen var våt. Jag kollade runt och bredvid gropen på en stor sten satt kontrollen vi letat efter. Simone log stort och sprang fram till skylten med långa steg. Stefan hade bett alla grupper att ha med sig en telefon eller klocka så man kunde kolla tiden och möjligtvis ta bild på kontrollen. Genom gropen sprang vi för att se närmare på den och sedan fota av. Simone stack handen i jackfickan för att ta upp sin mobil och ta en bild när hon fick en förskräckt min.

– Vad? frågade jag smått skrämt och gick närmare.

– Jag har tappat telefonen, den är inte här, sa Simone upprört och kollade igenom alla sina fickor en extra gång.

Jag kände inte samma stress men jag försökte lugna ner henne försiktigt.

– Den måste vara här någonstans, skrik ifall du ser den så går jag upp till stigen om du tappat den där, sa jag och satte ner kartan och kompassen på det blöta gräset för att lägga händerna på hennes axlar.

Det var tidig höst så mina nakna händer frös lite. Simones långa svarta hår var i hela ansiktet. Våra jackor prasslade lite, båda lika rosa. Hon snörvlade och sa tyst okej innan jag sprang upp ungefär samma väg som vi gick ner. Jag kollade noga efter ett lila skal med vita ränder, men såg det inte. Stigen blev bara mindre och mindre än vad jag mindes och jag tänkte precis kolla ner på kartan när jag insåg att jag lämnat den med Simone. Jag valde att gå mot de större askträden åt höger, eftersom jag kom ihåg att vi gått förbi dom idag. När jag gick genom den lilla askskogen blåste det snäppet hårdare så det fladdrade högljutt från löven. Jag gick långsammare och kollade ner på marken.  

Plötsligt hörde jag något ljud, nästan som en röst långt bort. Jag reste på mig och snurrade runt. Jag kände att jag var iakttagen och det isade i magen. Efter några varv såg jag bakom ett par höga askar en kvinna. Hon hade ett långt mörkt hårsvall och en smutsig, lång klänning som en gång säkert varit lila. Hon kollade på mig och jag förskräckt på henne. Plötsligt så försvann hon bakom trädet och sedan dök hon upp bakom mig. Jag hoppade till och skrek av ren skräck. Hon var väldigt vacker, det var det första jag tänkte. Hennes ögon var mörkblå och hennes läppar mörkbruna. Ansiktet var blekt och i håret fanns höstlöv i orange och rött samt lila stora rosor vid luggen.

– Hej lilla vän, har du kommit vilse? sa hon med kall röst och gick ett steg närmare.

– Jag tror det, jag letar efter min kompis telefon. Vet du åt vilket håll motorvägen finns? svarade jag och backade ett stort kliv.

Hon kollade mycket förundrat på mig och hennes svarta ögonbryn lyftes. Jag trodde hon inte förstod vad jag menade så jag sa det igen. Sedan skrattade hon. Ett mörkt nästan ondskefullt skratt ekade mellan träden.

– Det finns ingen väg på flera kilometers håll härifrån, du har visst blivit lite tokig sa hon med ett fnitter.

Jag blev smått skrämd av henne, men jag blev också ganska arg för jag var säker att hon ljög eftersom jag hade gått i skogen i max fem minuter.

– Sluta upp! Var är den, snälla, jag vill tillbaka till stugan innan någon ringer polisen, skrek jag kaxigt i hopp om att någon skulle höra mig.

Istället knöt hennes händer ihop sig och hennes ansikte blev nästan kritvitt och pupillerna blev mindre. Hennes andning blev tydligare och jag backade av ren reflex.

– Du gör inte intrång i min skog med illvilliga planer, okej, innan det blir riktigt synd om dig, sa hon kallt med en ljus röst.

Det såg ut som om hon var arg på riktigt, men det var jag med.

– Lägg av! Jag sticker nu om du inte vill hjälpa mig, knäppskalle, tror du att du äger denna skog, på riktigt.

Jag blev tokig på henne. I efterhand ångrade jag mig att jag varit så hård, men jag var som sagt galen på henne då.

– Nå, det blir nog den hårda vägen om ni ej lyssnar. Försent, log hon som om det vore med nöje.

Medan hennes hud blev ljusgrön och ögonen som strålkastare så sprang jag in i skogen och bröt av en stor gren från en av askarna som skydd om hon skulle ge sig på mig. Jag vände mig mot henne och hon var mycket nära. Kroppen var nu ljusgrön och håret blev som kvistar. Klänningen var som gjord av bark och lindade in hennes kropp. Öronen hade blivit spetsiga och hon skrattade mycket våldsamt och sedan drog hon fram handen som ett stopptecken mot mig.

Jag skrek av smärta i hela kroppen. Jag föll ihop på den mossiga marken. Ögonen tårades och kroppen krampade. Jag såg en skymt av kvinnan innan hon försvann men skrattet fortsatte eka i huvudet. Huvudvärken dånade som om jag skulle explodera. Jag mådde illa och skulle säkert spy. Det kändes som om huvudet skulle sprängas för hjärtat pumpade så hårt och snabbt. Jag skrek så jag knappt fick någon luft och det brändes i lungorna och halsen. Jag ville helst av allt dö och så plötsligt från ingenstans blev allt svart. Allt ekade i huvudet. Mitt skrik och hennes skratt och ord.

Jag vaknade på samma plats, mellan tre askar, fast med en polis rakt över mig.

– Hon lever, skrek han och bakom axeln på honom så kom en till, fast skallig.

Jag hade varit spårlöst borta i ett dygn tydligen, och nu låg jag där, utsvulten och trött, med kramp i nästan hela kroppen och berättade hur jag mindes det. De trodde aldrig på mig utan sa att jag drömt. Men en sak var jag säker på. Man ska aldrig vara ensam i en skog med askar och absolut inte med ett argt skogsrå.

Test: Mira Lundberg Stensson (hösten 2019)

Läs mer

  1. Första pris till Mira

    Skrivet av: Åsa Zetterström

    Från vardag till övernaturlig mardröm. Det får berättar-jaget uppleva i "Mellan tre askar" av Mira Lundberg Stensson. Berättelsen vann skrivartävlingen Nordiska väsen.

Målgrupp:

Ämnesord

Skrivet av: Åsa Zetterström den 10 november 2019