Med betraktande blick
Berta Hansson var folkskolläraren som blev en erkänd konstnär. Hon hade en modern blick på sina motiv och slog sig fram i en mansdominerad sfär.
"Jag skulle vilja skriva om Västerbotten som den där människan målar!"
Orden är hämtade ur förordet till Mina ungar – Dagbok från en byskola, Berta Hanssons skildring av tio år som folkskollärare i Fredrika.
En målande lärarinna
Boken är ett stycke skolhistoria av ovanligt slag, en doftrik skildring från en tid då en ogift lärarinna inte förväntades komma med önskemål om förbättringar av lärarbostaden. Då fick hon veta att det nog kunde ordna sig den dag hon gifte sig.
När hon inte undervisade eller tog del i byns sociala liv, målade hon. Kanske är det just hennes hastigt tecknade porträtt av de skolbarn som hon kom att lära känna och som många tänker på när hennes konstnärskap kommer på tal. Eleverna i hennes närhet har verkligen blivit sedda.
Själv blev hon sedd och upptäckt av Elsa Björkman-Goldschmidt, en på sin tid känd författare och kulturpersonlighet som råkade passera Fredrika på en föreläsningsturné. Så kom det sig att Berta Hansson fick ställa ut sin konst i Stockholm 1943.
Verksam i en manlig sfär
"Inte ska ni tro att det här är nånting märkvärdigt".
En anekdot från Otte Skölds målarskola 1940 säger också den en del om tidsandan och den manliga blicken. Otte Sköld, som inte var direkt känd för att uppmuntra sina elever levererade en dag följande beröm "Jag börjar frukta att Ni har en själ, fröken Hansson, en aldrig så liten!".
Under början av 2010 visade Konstakademien i Stockholm en stor retrospektiv utställning med Berta Hanssons verk. En efterlängtad biografi författad av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund gavs samtidigt ut.
Porträtterar konstnärliga kollegor
Olle Granath påminner i förordet till biografin om den osentimentala medkänsla som präglar det Berta Hansson gjorde, i alltifrån porträtten från Fredrika till bilderna från södra Afrika dit hon reste på 1950-talet. Där lärde hon sig ett hälsningsord, kwasiway, som betyder jag har sett dig, en formulering som hon kunde göra till sin egen.
Några egna barn fick hon inte, men barn tyckte hon sig ändå ha haft i syskonbarnen och alla andra som hon tecknat och målat genom åren. På 1980-talet blev barnet ett centralt motiv igen. I boken Barn skildrar hon en ny tids barn, materiellt gynnade men själsligt trasigare.
Kamratporträtt har av Berta Hansson fyllts med en rad fina porträtt och texter av några kvinnliga kollegor som brukade träffas för att teckna, måla och diskutera. Hon berättar med värme om sina åldrande vänner, några nästan helt blinda. Ett öde som även Berta själv kom att drabbas av. Hon skriver att hennes medsystrars bilder utstrålar kraft och innerlighet och den kanske mest kända av dem, Siri Derkert, skildras särskilt ingående. Liten men förkrossande vital och vasstungad, var hon ständigt på hugget. Idérik och debattglad som få.
En föregångare och förebild
I slutet av 1940-talet fick Berta Hansson en liten bok med teckningar av Paula Modersohn-Becker, en för henne helt okänd tysk konstnär. Mötet blev omtumlande:
"Jag hade levt ett isolerat liv i min lappmarksby och tyckte mig inte tidigare ha mött något som så utan förbehåll angick mig" skriver hon.
I en inkännande artikel som Berta Hansson skrev för Ögonblick av närvaro är det tydligt att det inte bara var Paula Modersohn-Beckers bilder som talade till henne. Där fanns också konflikten mellan barnafödande, moderskap och driften att konstnärligt skapa som hon själv brottats med.
Berta Hansson tillbringade sina somrar i Hammerdal i Jämtland, där hon föddes 1910. Hon kom tillsammans med författaren Carl-Göran Ekerwald att dokumentera sitt hemlandskap i flera böcker, tre om öarna i Storsjön och i den lustfyllt berättade Jämtarnas land. Avsikten var att frilägga det jämtländska och visst följer vi gärna med på den resan med två så mästerliga vägvisare och berättare.