Mats Jonsson om Nya Norrland
Serietecknaren Mats Jonsson har i sitt senaste album skildrat sin hembygd i Ångermanland, en plats som under många år sett sina unga flytta ut och samhällsservicen monteras ned trots att industrin fortsätter att göra stora pengar.
Vreden blev en kreativ kraft
– Sedan kom insikten att det är ingen naturlag som säger att det måste vara så här. Det produceras ju fortfarande enorma summor pengar på den här orten, men ändå tillåts den förfalla. När jag insåg den orättvisan kombinerades sorgen med vrede, och vrede kan vara en ganska kreativ kraft. Då kände jag att här har jag min historia och kanske den största och viktigaste historia jag har att berätta.
Han insåg dessutom att han bor i Bollstabruks motsats, Stockholmsförorten Midsommarkransen, en plats som han själv säger är en av vinnarna i det samhällssystemet som vi har.
Nya norrland är liksom Mats Jonsson tidigare serieböcker en självbiografisk skildring, men boken rymmer också mycket fakta som grundar sig i en omfattande research. Det är en bok om vår samtid och om den stora klyftan mellan stad och landsbygd som finns i Sverige. Den tar upp politik och ekonomi vid sidan av vardagsliv, relationer och existentiella frågor.
Hur gick du till väga?
– Alltid när jag gör mina böcker gör jag dem väldigt hoppigt. Den är verkligen inte gjord i någon kronologisk ordning, utan jag försöker alltid jobba lustfyllt, vilket i och för sig gör att de tyngre delarna blir kvar till sist. Jag har verkligen byggt ihop boken som Frankensteins monster, av olika delar.
Journalistik i serieform
– Jag insåg ganska tidigt att jag måste använda alla verktyg i serieteknarens verktygslåda. Allt från lågmälda stämningsbilder till dratta på ändan-humor till satir till journalistik till Bamses skola.
Han säger att han egentligen tycker att journalistik gör sig bättre som text eller dokumentärfilm och för att inte Nya Norrland skulle bli för torr har han använt sig av en rad trick. Han låter till exempel dottern Emelie finnas med som en komisk sidekick och han försöker variera det grafiska uttrycket.
– Det personliga spåret är också en motvikt till det torra. Att jag både skildrar samhället och mig själv, säger Mats Jonsson.
Hur går det till när du gör dina serier?
"Det är som att sitta och sticka"
– Sedan har jag en manusskrivardag då jag måste vara jättekoncentrerad men när jag sedan har manus till en tiosidig serie vet jag att jag kan sitta i flera dagar och dricka kaffe, lyssna på ljudböcker och umgås med folk medan jag ritar. Då ägnar jag mig bara åt konsthantverket. Det är som att sitta och sticka.
För att få underlag till faktadelarna har Mats Jonsson, "plöjt dammiga luntor", tagit del av statistik och gjort intervjuer. Han säger att det inte varit så svårt att läsa på, men desto svårare att få ihop allt utan att drunkna i alla potentiella infallsvinklar. Eftersom ämnesvalet är en aktuell debattfråga har det också funnits en förväntan och lite av en hype.
Vad har varit mest intressant?
– Att ta del av hur de som bor i Bollstabruk känner och tänker. Folk var så nöjda och jag hittade inte den stora vreden. Det är klart att de tycker att det är synd att det är som det är, men deras liv fortsätter.
Nu när boken är färdig, känner du dig desillusionerad eller mer hoppfull över situationen i din hembygd?
– Jag känner nog ändå ett större hopp. Bollstabruk och Ådalen har haft en lång törnrosasömn där man vaggats in i föreställningen att det är så här det är, den här avvecklingen som har pågått sedan 1930-talet, och det finns inte så mycket att göra. Men nu har det börjat vända. Storhetstiden börjar vara så avlägsen att de som är yngre än jag inte ens kan förhålla sig till den. Man jobbar med det man har istället för att känna sorg eller vrede. Det som ger mig hopp och det som känns så kul är de små roliga saker som håller på att poppa upp, en westernby här, ett whiskeybränneri där. Ett ideellt drivet kulturhus här, och ännu ett där. Folk tar initiativ.
Vad tror du är det största problemet bakom att situationen ser ut som den gör?
– Det som jag ligger lågt med att säga i den här boken eftersom jag är mån att bli tagen på allvar av alla, oavsett politisk färg, är att jag ser den kapitalistiska rovdriften som ett grundläggande problem. Och då menar jag inte att det hade varit bättre med en kommunistisk rovdrift. Förhållande centrum och periferi, med makten som tagit sig rätten att bedriva rovdrift har funnits i alla samhällssystem, men nu är det kapitalismen vi har och den som är vårt problem.
Han menar på att det var en annan sak när Bollstabruk och liknande platser verkligen var bruksorter, då det fanns lokala ägare som brydde sig om orten.
– Det kanske var bra för affärerna, men de ville ändå att arbetarna skulle vara nöjda och att orten skulle blomstra, medan SCA eller Mondy packaging i Sydafrika, som äger Väja-fabriken utanför Kramfors, inte bryr sig alls. Inte det minsta.
"Individualiseringen ett grundproblem"
– Det finns ett problem i hur kapitalismen har fortsatt att utvecklas, vilket såklart faller på politikerna som har tillåtit det. Vinstgenerering ligger i kapitalismens natur och man kan inte begära att fabriker i sig själva ska göra det rätta. De måste tyglas och det har våra politiker varit väldigt dåliga på.
Mats Jonsson saknar en synbar politisk vilja att hela Sverige ska leva, något som han tycker fanns i större utsträckning under 1970- och 1980-talet. Då kunde till exempel staten kliva in och göra investeringar på orter där näringslivet lade ner.
– Jag tror nog att en justering av skattesystemet är det som skulle vara mest effektivt, men det handlar ju inte bara om landsbygden. Jag tycker att staten har dragit sig tillbaka för mycket, överallt. Jag ser skattesänkarsamhället och individualiseringen som ett grundproblem även här, säger Mats Jonsson och citerar sin egen bok: "Sverige har aldrig varit rikare än nu, men pengarna finns hos privatpersoner och banker."
Konsumtionen har lagt in en överväxel
– Vi har råd att åka på två solsemestrar om året och vi har råd att renovera, men vi har inte råd med en fungerande sjukvård och det är något oerhört snett i det. Man skulle inte behöva höja skatterna speciellt mycket för att ha råd både med att ha kvar Sollefteå sjukhus och göra det som behövs i storstäderna för att avhjälpa en förlossningsvård och en akutsjukvård i kris.
Han talar om en kapitalism som löper amok.
– Det är som att semestrandet, köpandet av kapitalvaror och onödiga renoveringar har lagt in någon slags överväxel de senaste 10-20 åren. Visst, jag gillar också semestrar och prylar men det måste finnas någon slags gräns. På något plan är det många människor som har det alldeles för bra, materiellt.
Engagemanget har bytt fokus
För samtidigt som att utvecklingen är fortsatt negativ för många landsbygdssamhällen går ekonomin på högvarv i de Stockholmsförorter där Mats Jonsson bott de senaste åren, Hägersten och Midsommarkransen. I boken målas en osmickrande bild upp av flera företeelser, till exempel av girigheten i en bostadsrättsförenings styrelse, där han själv satt med.
– Det handlar så mycket om pengar. Man engagerar sig i styrelsen för att gynna sin egen ekonomi. Eller i föräldrakooperativa förskolor, som jag skildrat förut. Man engagerar sig jättemycket men det handlar om "mig" eller om "mina barn". Energi som tidigare lades på att göra lokalsamhället eller världen bättre läggs numera på en själv. Det ligger i tidsandan, som kommer sig av politiska beslut och en politisk inriktning, att vi börjat fungera så.
Nya Norrland har fått mycket uppmärksamhet i medierna och det är Mats Jonsson glad för, både för sin egen skull men också för att det kanske kan leda fram till något även om han inte riktigt vet till vad.
– Men ju fler röster som hörs desto bättre.